Ett bidrag till asiaternas historia i Centraleuropa under 1900-talets första hälft och under nazitiden

Har precis läst den eminente tyske koreaforskaren Frank Hoffmanns bok om ”The Berlin Koreans” som handlar om alla de koreaner och delvis även andra östasiater som bodde och levde i både Österrike-Ungern, det wilhelminska kejsardömet, Weimarrepublikens Tyskland och Nazi-Tyskland mellan ca 1900-45 och förvånas över hur lite vi vet om asiaternas närvaro, historia och situation i Europa under första hälften av 1900-talet, och kanske särskilt under nazitiden:

Koreans and Central Europeans: Informal Contacts up to 1950, vol. 1

Den svarta diasporans situation och öde i Tyskland och Europa under nazitiden är exempelvis någorlunda väl utredd idag: http://www.independent.co.uk/news/world/europe/what-happened-to-black-germans-under-the-nazis-a6839216.html

Detsamma gäller historien om alla de tusentals indier, araber och andra muslimer vilka kämpade som frivilliga på Nazi-Tysklands sida: När de allierade invaderade Normandie 1944 fanns det t o m en hel s k orientalisk brigad på plats bestående av bl a indier, araber, japaner och koreaner vilka försvarade stränderna tillsammans med sina tyska kamrater i Wehrmacht och Waffen-SS.

Att det fanns en relativt stor asiatisk närvaro på Brittiska öarna p g a Brittiska imperiets alla kolonier i Stillahavsasien är ju inte särskilt förvånande, ej heller att det fanns många Indochine-asiater i Frankrike liksom åtskilliga Insulinde-asiater i Nederländerna och även en hel del filippiner i Spanien och kineser i Portugal liksom av ”naturliga skäl” p g a den ryska expansionen österut miljontals asiater i Tsarryssland och senare i Sovjetunionen men att det även fanns asiater i både det habsburgska imperiet och i Tyskland sedan förra sekelskiftet är det nog inte många som vet om. Österrikarna och tyskarna hade inte bara kolonier (Qingdao) och koncessioner (Tianjin) i nuvarande Kina – särskilt Tyskland sågs också av Japan som en förebild när landet moderniserade och västerlandiserade sig själv, och särskilt gällde det den generation högerextrema officerare som skulle komma att ta makten i landet under mellankrigstiden och av vilka ett flertal hade studerat vid tysktalande universitet i Centraleuropa under sin ungdom. Flera av dessa kom också att senare i livet erhålla toppositioner inom den vidsträckta japanska kolonialadministrationen och sluta som generalguvernörer i bl a Korea.

I Hamburgs hamnkvarter fanns t o m ett ”Chinatown” som nazisterna skulle komma att helt och hållet ”utrota” och likvidera liksom även i Berlin (längs Kantstraße i Charlottenburg), och många kinesiska sjömän och hamnarbetare som besökte och bodde i Tyskland drogs särskilt till anarkismen och senare också till viss del till kommunismen under 1900-talets första årtionden. Efter att Japan och Tyskland hade blivit allierade genom Antikominternpakten 1936 ökade den asiatiska närvaron i Tyskland och Österrike inte minst vad gäller japaner och koreaner liksom kineser som tillhörde Guomindang, och dess partiledare Chiang Kai-Sheks adoptivson Chiang Wei-kuo blev t o m Wehrmachtofficer under den period då Guomindang samarbetade med Nazi-Tyskland. Samtidigt beskriver Hoffmann hur östasiaterna vilka tack vare alliansen med Japan juridiskt klassificerades som ”hedersvita” utsattes för en tilltagande vardagsrasism som fortsatte ända in till krigsslutet. Så sent som 1945 blev en kinesisk man och hans tyska fru vräkta med våld från sin lägenhet i Berlin och i det närmaste lynchade och Ingeborg Tung som frun hette fick håret avrakat och anklagades för att vara ”rasskändare”. Antalet japanska studenter som bodde och studerade i Tyskland gick därför paradoxalt nog t o m ned under krigsåren p g a den hårda vardagsrasismen och flera östasiater valde att flytta till Italien under samma tid som ju också var allierat med Japan.

RA 1932

Bland koreanerna i Tyskland engagerade sig åtskilliga i den tyska och europeiska anarkiströrelsen: Just koreaner var kraftigt överrepresenterade i den östasiatiska anarkistmiljön och kom under mellankrigstiden att under några år helt och hållet dominera den militanta och väpnade antijapanska motståndsrörelsen som utförde mängder av mord och attentat i fr a Shanghai och bedrev gerillakrigföring i Manchuriet samt organiserade en autonomt styrd ”kommun” där som under en period inbegrep kring två miljoner invånare (den s k Shinmin-kommunen 1929-31). Även i Kina fanns en livaktig anarkiströrelse som var baserad i de stora hamnstäderna och i Japan grundade de japanska anarkafeministerna i praktiken den japanska kvinnorörelsen och den moderna japanska feminismen innan flera av de ledande japanska anarkistledarna vilka också stöttade de koreanska kamraternas antikoloniala kamp avrättades i det s k högförräderimålet mot kejsaren 1911.

12714043_10153456215700847_2036075001_n

Andra koreaner i Tyskland och Österrike valde att bli fascister och t o m spionera för Japans räkning. Kompositören An Ik-tae som har komponerat den sydkoreanska nationalsången Aegukka fick dirigera Berlins Radiosymfoniker och studerade för Zoltán Kodály och Richard Strauss i Budapest respektive i Wien, Tredje rikets demoniska filmregissör Leni Riefenstahl engagerade koreanska skådespelare liksom Son Ki-jong, den koreanske maratonlöparen och guldmedaljören i Berlinolympiaden 1936, i filmen Olympia från 1938, och Riefenstahl som inte bara filmade masscener med koreograferade och muskulösa vita manskroppar utan också livet ut fascinerades av icke-vita manskroppar i både Afrika och Asien behöll intressant nog kontakten med Son långt in i efterkrigstiden (d v s de blev antagligen helt enkelt vänner med varandra i samband med filminspelningen). Ytterligare en korean grundlade koreanistiskämnet i Tyskland under nazitiden medan An Pong-gun från den berömda Sunheung An-klanen som har ”producerat” mängder av koreanska celebriteter (inte minst An Jung-geun, det japanska kolonialimperiets chefsideolog Ito Hirobumis mördare) möjligen hjälpte till att bygga upp Nazi-Tysklands sojabönsindustri under krigsåren när bristen på kött gjorde att tyskarna tvingades äta sojabönor i alla dess former inklusive som tofu, och vilket resulterade i att sojabönorna blev så förknippade med regimen att de började benämnas som ”nazibönor” av de cyniska och krigströtta tyskarna.

Fischer 1934

12736275_10153456215585847_461132255_n

Dansaren Pak Yong-in aka Kuni Masami spelade en viktig roll för att introducera japansk dans i den tysktalande världen och uppträdde med lön från Goebbels departement bl a även i Stockholm 1940 där det Japanska imperiets spionchef i Europa Onodera Makoto var placerad. Det kanske mest intressanta namnet i sammanhanget som Hoffmann skriver om är nog den koreanske fysiske antropologen och rasforskaren Kim Paek-pyong som kom att ingå i den innersta kretsen av de under naziperioden så mäktiga tyska rasforskarna. Kim var protégé åt självaste Eugen Fischer, Tysklands svar på Herman Lundborg och också han besatt av att forska på blandade, och anställd vid elitforskningsinstitutet Kaiser-Wilhelm-Institut für Anthropologie, menschliche Erblehre und Eugenik där han bl a direkt deltog i utarbetandet av det så effektiva (och även hänsynslösa) nazityska steriliseringsprogrammet. Efter kriget emigrerade Kim till USA och var verksam där i olika delstater som tillämpade sterilisering ända in på 1960-talet, och inte minst av ursprungsamerikaner och svarta amerikaner.

Efter kriget blev i stort sett alla de koreaner som hade stannat kvar i Centraleuropa under 1940-talet och överlevt kriget en del av antingen den nordkoreanska eller den sydkoreanska makteliten, inte minst då flera av dem hade examina från tysktalande elituniversitet, och det ironiska är att både koreanska anarkister från Shanghai och Manchuriet och koreanska fascister från Tyskland och Österrike (såsom rasforskaren Kim Paek-pyong) som hade arbetat för den nazityska regimen och därmed indirekt även för Japan numera hyllas som antikoloniala ”patrioter” i dagens Sydkorea. Faktum är att i ingen annan stad i världen finns det så många statyer, monument och museer som är tillägnade anarkister som i dagens Seoul där t o m parker, byggnader och vägar kan vara uppkallade efter anarkister vilka idag framställs som patriotiska hjältar för att de dödade så många japaner under kolonialtiden. I Nordkorea skedde senare flera utrensningar av både kollaboratörer och f d fascister liksom inte minst av Kim Il-sungs alla socialistiska konkurrenter men i Sydkorea som redan från dess grundande 1948 kom att bli en amerikansk semikoloni och satellitstat skedde aldrig detta – där satt de gamla kollaboratörerna och fascisterna kvar i orubbat bo och gjorde så in i modern tid.

Efter Koreakriget anlände en ny våg av koreanska invandrare till Europa och inte minst till Västtyskland som fortfarande är den koreanska diasporans epicentrum i Europa med idag inalles över 30 000 invånare som har någon form av koreanskt påbrå inklusive ett mycket stort antal blandade och knappt 3000 adopterade. Till skillnad från de koreaner som bodde och verkade i den tysktalande delen av Centraleuropa innan kriget vilka nästan alla tillhörde det koloniala elitskiktet och härrörde från de ledande och mäktigaste klanerna på Koreahalvön så är dock den övervägande delen av dagens tyska koreaner arbetare då de ingick i arbetskraftsinvandringen till Västtyskland. Den efterkrigstida koreanska närvaron i Tyskland är numera f ö även relativt väl beforskad och tack vare Hoffmanns bok har nu även de förkrigstida koreanernas historia i Centraleuropa blivit tillgängliggjord.