Scalateatern bjuder på ett magnifikt orientalistiskt spektakel med rasstereotyper av asiater

Scalateaterns nya föreställning ”Carmencita Rockefeller – Prinsessa av Japan” som Göteborgsoperan och Malmöoperan tidigare satt upp handlar om en hårfrisörska från Malmö som på 1970-talet påstod att hon var barnbarn till den japanske kejsaren och som sägs ha lyckats lura åtminstone delar av den så bördsstolta och bördsmedvetna Skånesocieteten att detta verkligen var fallet, men knappast var det så här hon lurades.

12713886_10153445757455847_576839418_n

10066394564_jpg_522x282_upscale_max_q85

Att feministikonen Virginia Woolf och hennes avantgardistiska vänstervänner i den s k Bloomsburygruppen lyckades lura den en gång så mäktiga engelska flottan att de var etiopiska prinsar med en rasperformativ förklädnad som idag för de allra flesta skulle framstå som både avslöjande och faktiskt rätt så löjlig är en sak, men det var trots allt 1910: https://www.brainpickings.org/2014/02/07/dreadnought-hoax-virginia-woolf

Hårfrisörskan i Malmö klädde m a o knappast ut sig till japansk prinsessa på det sätt som det framställs i föreställningen – det hade ingen gått på på 1970-talet – inte ens i Sverige: Snarare är det enbart en ursäkt för att för femtielfte gången i raden få uppföra ännu  på en svensk scen inför och till en i det närmaste helvit (och icke-asiatisk) publiks barnsliga förtjusning som helt enkelt bara inte kan få nog av den svenska kulturvärldens och den svenska scenkonstens ständiga och hämningslösa frossande i ”gulinghumor”, rasstereotyper av asiater och rasperformativa iscensättningar av asiater.

Den svenska scenkonstvärlden må vara radikalt antifascistisk och antirasistisk, och idag är det ytterst få svenska föreställningar som innehåller rasperformativa iscensättningar av judar, romer, samer, muslimer, afrikaner eller latinamerikaner, men samtidigt fortsätter rasstereotyper av asiater att iscensättas och uppföras på landets scener trots de senaste årens kritik av desamma. Det ironiska i sammanhanget är ju samtidigt att ingen annan minoritet är så privilegierad som de svenska asiaterna utifrån måttet fysisk-kroppslig närhetsprincip till svenskheten: det är asiatiska barn som vita svenskar i huvudsak adopterar och det är asiatiska kvinnor som vita män i huvudsak blir tillsammans med, och vilket rent statistiskt-demografiskt innebär att av alla utomeuropeiska minoriteter så är det asiaterna som är de som bor och lever minst segregerat och som allra oftast rent proportionellt sett bor och lever tillsammans med vita svenskar.

Det må slutligen vara så att många icke-asiater, vita likväl som icke-vita, tycker att asiater ser konstiga, roliga och ”lustiga” ut och kanske än mer beter sig konstigt, roligt och ”lustigt”, men någon gång borde väl denna inställning till asiater förändras ju mer den permanenta fysiska närvaron av asiater inom rikets gränser normaliseras. Antalet asiater motsvarar f ö intressant nog antalet afrosvenskar och antalet svenska latinos/latinas – inkluderande både första och andra generationen liksom samtliga adopterade och samtliga blandade uppgår dessa tre minoriteter idag till åtminstone 200 000 invånare vardera.

Melodifestivalen 2016