Om representationen av icke-vita i Storbritannien och Sverige inom media, kulturlivet och högskole- och forskarvärlden

Storbritannien och Sverige är idag de två länder i Europa som bäst kan jämföras med varandra utifrån mångrasialitet i totalbefolkningen då det trots allt finns någorlunda jämförbar offentlig statistik att tillgå, vilket det då inte riktigt gör i Belgien, Frankrike och Nederländerna (även om andelen icke-vita invånare i dessa tre länder med all säkerhet är minst lika hög, om inte högre, som i Storbritannien och Sverige), och då andelen icke-vita numera uppgår till kring 15% i båda länderna samtidigt som en viktig skillnad föreligger i att den brittiska befolkningsstatistiken bygger på jämlikhetsdatametoden och därmed på självidentifikationsprincipen medan den svenska befolkningsstatistiken bygger på folkbokföringen och därmed på registreringsprincipen (utomeuropeisk bakgrund får därmed i brist på annat utgöra ett s k närmevärde för icke-vita invånare).

De icke-vita i Storbritannien och Sverige uppvisar dessutom mycket likartade aspekter och ”beteenden” – de är mycket unga och kraftigt överrepresenterade bland alla som är under 45 år och särskilt bland alla som är mellan 0-29 år gamla, och de är extremt koncentrerade till huvudstadsregionerna, storstäderna och de mellanstora städerna.

Tre sfärer i ett senmodernt, postindustriellt och västerländskt samhälle som betyder alltmer i kunskaps- och informationsindustrins och i den kreativa klassens nya ekonomi är som bekant medievärlden, kulturlivet och akademin, och inte minst p g a dessa tre branschers sammantagna och närmast hegemoniska ”makt” över språket och diskurserna så kan det vara av intresse att jämföra andelen icke-vita i Storbritannien och Sverige just inom dessa tre sfärer.

De brittiska och de svenska public service-medieföretagen BBC och SVT får representera medievärlden, inte minst då de statliga medieföretagen ju är något av nationens officiella röst och förväntas spegla befolkningssammansättningen mer än de privata medieföretagen vilka f ö i båda länderna generellt är än mer vita och än mer homogena än public service-företagen, och då BBC och SVT i båda fallen är de utan jämförelse största medieföretagen i respektive länder:

andelen icke-vita bland BBCs samtliga anställda: 9,5%
andelen icke-vita specifikt bland BBCs journalister som arbetar med utrikesnyheter och bland BBCs utrikeskorrespondenter: 50,3%
andelen icke-vita specifikt bland BBC Radios samtliga anställda: 10,5%

I Sverige saknas som bekant siffror om ras och etnicitet men SVT har trots allt via en SCB-”datakörning” kommit fram till att ej mer än ca 2-3% av företagets anställda har utomeuropeisk bakgrund rakt av, vilket innebär att det inte finns någon procentsiffra att tillgå för SVTs journalister som arbetar med utrikesnyheter och för SVTs utrikeskorrespondenter men det är mycket möjligt att andelen med utomeuropeisk bakgrund är än lägre bland dessa. För Sveriges radios anställda saknas mig veterligen uppgifter om andelen anställda med utomeuropeisk bakgrund men en kvalificerad gissning säger att andelen med utomeuropeisk bakgrund bland SRs anställda sannolikt understiger 2%.

De brittiska och de svenska statligt finansierade och offentligägda museerna får representera kulturlivet inte minst då dessa museer utgör en oproportionerligt hög andel av det totala antalet anställda inom kulturlivet i sig i de båda länderna:

andelen icke-vita bland samtliga anställda på Storbritanniens museer: 3%

I Sverige har Myndigheten för kulturanalys kommit fram till att 3% har utomeuropeisk bakgrund bland alla anställda på landets museer, scenkonstinstitutioner, myndigheter, stiftelser och bolag som ingår i den svenska kulturvärlden samt att denna andel är påtagligt mycket lägre just inom museivärlden, och vilket innebär att den totala andelen anställda med utomeuropeisk bakgrund på Sveriges samtliga statligt finansierade och offentligägda museer sannolikt uppgår till ej mer än 1%.

De brittiska och de svenska högskolorna, d v s akademin och forskarvärlden, är slutligen i båda länderna ytterst vit och homogen:

andelen icke-vita bland samtliga anställda vid Storbritanniens högskolor och forskningsinstitut: 7,3% (1,5% svarta, knappt 3% sydasiater och 3% östasiater)

För svensk del har jag tagit del av opublicerade siffror rörande landets samtliga högskoleanställda vilka indikerar att ej mer än 5,5% har någon form av bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika, och av dessa har 0,5% bakgrund i Afrika, 4,1% bakgrund i Asien och 0,8% bakgrund i Sydamerika, och i dessa procentsiffror ingår samtliga befattningar från städare, receptionister, telefonister, ”IT-killar” och statistiker till lärare och forskare inklusive även inresande gästlärare och gästforskare.