Om den svenska raspolitikens avskaffande och om hur Sverige kom att bli Europas första mångkulturella statsbildning

Fram tills 1962 placerades de fjällsamiska renskötarbarnen i Norrland på undermåliga s k ”nomadskolor” för att medvetet segregera bort dessa från de majoritetssvenska barnen – i förlängningen så att samer och ”nybyggare” helt enkelt inte skulle blanda sig med varandra vare sig socialt, kulturellt eller biologiskt (d v s de skulle helst inte reproducera sig med varandra). På ett liknande sätt var de romska barnen i praktiken helt och hållet utestängda från den svenska skolan fram tills 1965. Detta ledde bl a till att ytterst få samiska ungdomar gick vidare till den högre utbildningen då den undervisning som de samiska barnen erhöll på ”nomadskolorna” var på en mycket låg nivå:

https://svenskakyrkan.se/1363328

http://www.dn.se/nyheter/sverige/rasbiologiska-ideer-formade-kyrkans-skola

1960-talet är verkligen den stora vattendelaren i det svenska samhällsbyggets samtidshistoria i relation till frågor om ras, vithet och svenskhet – 68 innebar s a s faktiskt en verklig revolution kanske särskilt just i Sverige: Det var först då som den svenska rasstaten, det svenska rastänkandet och den svenska raspolitiken gradvis övergavs och avvecklades – en utveckling som sedan fullbordades på 1970-talet.

1976 överflyttades slutligen ansvaret för minoritets-, migrations- och integrationspolitiken till fullo från Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen till det som idag är Migrationsverket och samma år skrevs mångkulturalismen också in i regeringsformen och konstitutionen: ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” 1976 var Sverige dessutom den första och den enda suveräna nationalstaten i den ”Gamla världen” (d v s i det vita kristna Europa) som deklarerade sig som ett mångkulturellt land – d v s denna lilla mening kan i mångt och mycket sägas utgöra själva ”grundtexten” till den moderna svenska antirasismen.

Innan 1976 betraktades alla frågor som rörde minoriteter och invandrare (d v s s k utlänningar) som rasbiologiska och socialmedicinska frågor – det var därför de svenska rasforskarna och medicinarna om och om igen kallades in som experter av regeringen när judar (den s k J-frågan), samer (den s k L-frågan), romer (den s k Z-frågan) och invandrare (den s k U-frågan) utreddes och när den svenska minoritets- och migrationspolitiken fastslogs från 1920-talet och ända fram tills 1960-talet. När frågan om internationell adoptions vara eller icke vara utreddes 1964 var det exempelvis inte samhällsvetare som kallades in för att utreda frågan utan Rasbiologiska institutets siste professor liksom flera andra rasforskare och medicinare: adoptionsfrågan var liksom den s k J-frågan, L-frågan och Z-frågan helt och hållet en rasfråga enligt den svenska regeringen.

Först fr o m 1970-talet, och ännu mer fr o m 1980-talet, tar de svenska samhällsvetarna över studiet av och forskningen om de svenska minoriteterna och invandrarna – d v s det som idag kallas IMER-forskning – och idag skulle det för de allra flesta tyckas vara märkligt om regeringen kallade in medicinare och genetiker för att utreda och arbeta fram den framtida svenska migrations- och integrationspolitiken. Den första svenska avhandlingen om invandrare som skrevs av en samhällsvetare försvarades först 1972 och det var egentligen först med 1980-talets Delegationen för invandrarforskning som samhällsvetarna (både kvant:are och kval:are) till slut detroniserade de svenska medicinarna vad gäller att ”claim:a” och muta in landets invandrare och minoriteter som varande just deras särskilda forskningsobjekt.