Det var de vita minoriteternas identitetspolitik som avskaffade de raskvotsbaserade invandringslagarna och som införde mångkulturalismen i västvärlden

I dessa tider när identitetspolitik diskuteras som aldrig förr och numera nästan alltid betyder olika rasliga och etniska minoriteters aktivism (och sannolikt just därför har kommit att utvecklas till ett invektiv) skadar det inte att påminna om att det var vita minoriteters identitetspolitiska aktivism som både lyckades få bort de raskvotsbaserade invandringslagar som gällde i bl a USA och Australien fram tills 1965-73 OCH införa det mångkulturalistiska samhällssystem som började institutionaliseras i länder som Kanada och Sverige från och med 1970-talets mitt.

De vita minoritetsgrupperna i västvärlden såsom exempelvis polackerna och grekerna i USA upplevde med rätta att de raskvotsbaserade invandringslagarna som hade stiftats i samband med rastänkandets tid under mellankrigstiden drabbade dem själva liksom deras landsmän och landsmaninnor i ursprungsländerna som hade svårare att invandra än nord- och västeuropéerna vilka räknades som vitare än öst- och sydeuropéerna när raskvotsystemet infördes på 1920- och 30-talen samtidigt som de var trötta på det implicita assimilationskrav som också hade institutionaliserats under mellankrigstiden och krävde därför både att raskvoterna skulle avskaffas för gott liksom att en mångkulturell politik som tillgodosåg de vita minoriteternas rättigheter skulle införas, och vilket också skedde i samband med ”68-upproret” när västvärldens socialistiska och liberala intellektuella, forskare, politiker och eliter radikaliserades och därmed tog till sig de vita minoriteternas krav.

Det var m a o vita minoriteter såsom ukrainarna i Kanada, italienarna i USA, grekerna i Australien och tyskarna, finländarna och esterna i Sverige vilka närmast över en natt (d v s under ”68-revolutionen”) lyckades få majoritetsbefolkningarnas olika eliter och regeringar i västvärlden att en gång för alla avskaffa allt vad raskvoter hette, att överge den fram tills dess i praktiken allenarådande (tvångs)assimilationspolitiken och att införa en mångkulturell politik och ett mångkulturellt samhällsbygge just tack vare att de bedrev det som idag kallas identitetspolitik.

Att sedan avskaffandet av raskvotsystemet i kombination med att arbetskraftsinvandringen samtidigt avskaffades kom att leda till att den icke-vita invandringen från Tredje världen satte igång på allvar efter ”68-upproret” och i samband med avkolonialiseringen är en annan sak liksom att de mångkulturalistiska samhällena som växte fram i västvärlden från och med 1970-talet nog snarare kom att gynna de nya icke-vita invandrarna från de gamla kolonierna än de vita minoriteterna som just hade krävt införandet av mångkulturalismen.

Faktum kvarstår dock att det just var de vita minoriteternas aktivism som kom att förändra västvärlden i grunden efter 1968 oavsett vad vi som lever idag tycker om detta liksom om de oanade och för många nog oönskade effekter och konsekvenser som följde på dessa genomgripande förändringar i västvärldens syn på invandring, på assimilation och på minoriteter som ägde rum i och med ”68-revolutionen” och på grund av de vita minoriteternas identitetspolitik: Fram tills raskvotsystemets avskaffande i USA hade exempelvis närmare 90% av invandringen till USA utgjorts av vita – efter 1965 har i stället över 90% av invandringen till USA utgjorts av icke-vita p g a avskaffandet av raskvoterna.