Icke-vita unga vuxna med svensk högskoleexamen har svårare att få jobb och erhåller lägre lön än vita svenskar

Sverige och Storbritannien är idag två länder i Europa som numera på alla sätt och vis kan ”tävla” med och jämföra sig med varandra vad gäller att inhysa en utpräglat mångrasial totalbefolkning, och numera handlar det inte längre nödvändigtvis om att de icke-vita invånarna måste skilja sig från den vita majoritetsbefolkningen på ett etniskt-kulturellt, språkligt eller religiöst plan utan alltmer handlar det just och enbart om ras.

I Storbritannien som saknar ett folkbokföringsregister praktiseras i stället jämlikhetsdatametoden vilket innebär att de som kategoriseras som icke-vita själva har uppgivit att de är icke-vita medan vi i Sverige som bekant alla är registrerade i folkbokföringen och kategoriseras utifrån det mycket grova nationalitetsmåttet. Oaktat denna skillnad så genomgår Sverige och Storbritannien tillsammans med Frankrike, Belgien och Nederländerna just nu en genomgripande och revolutionerande demografisk förändring utifrån ras, och som dessutom är helt och hållet oåterkallelig:

I Sverige har idag 15% av befolkningen någon form av utomvästerländsk bakgrund och bland barnen uppgår denna andel till 25%, och i Storbritannien uppger 15% av befolkningen att de inte är vita och bland de brittiska barnen handlar det liksom i Sverige också om 25% då de icke-vita invånarna i både Sverige och Storbritannien är mycket unga i relation till den vita majoritetsbefolkningen som bara blir allt äldre: Idag är kring 50% av de vita svenskarna och de vita britterna över 45 år gamla och uppemot en tredjedel är redan över 65 år gamla.

De icke-vita invånarna i Sverige och Storbritannien är också extremt koncentrerade till storstäderna och till de mellanstora städerna liksom de också är i Frankrike, Belgien och Nederländerna där deras andel därför är än mer förhöjd: I både Stor-Amsterdam, Stor-London och Stor-Paris är de infödda majoritetsholländarna, majoritetsbritterna och majoritetsfransmännen redan i minoritet – d v s de utgör där numera den största minoriteten bland många olika minoriteter – och Stor-Bryssel och Stor-Stockholm kommer med all säkerhet att domineras av minoritetsinvånare innan år 2020.

Sverige bör m a o sluta att jämföra sig med de nordiska grannländerna som är långt mindre mångrasiala än Sverige och i stället jämföra situationen för de icke-vita svenskarna med hur det går för de icke-vita britterna liksom med motsvarande befolkningssegment i Frankrike, Belgien och Nederländerna. En ny brittisk studie har nu följt upp hur det går för de icke-vita unga vuxna britter som tar ut en brittisk högskoleexamen, och den visar att det tar längre tid för dessa att få jobb samt att deras löneutveckling är sämre jämfört med vita britters dito:

http://www.theguardian.com/education/2016/jan/30/ethnic-minority-graduates-earn-less-struggle-to-build-careers?CMP=Share_AndroidApp_Copy_to_clipboard

I Sverige är dessa skillnader tyvärr än mer förhöjda, d v s det är än svårare för icke-vita unga vuxna svenskar som tar ut en svensk högskoleexamen att både få jobb, att få ett jobb som motsvarar deras utbildningsnivå samt att erhålla samma lön som vita svenskar än vad det är för icke-vita britter:

En undersökning från 2006 visar att tre år efter uttagen högskoleexamen var 2,3% av de infödda majoritetssvenskarna och 1,4% av de övriga Norden-födda arbetslösa jämfört med 9,1% av afrikanerna, 6,5% av asiaterna, 5% av latinamerikanerna och 4,3% av de övriga européerna och den totala förvärvsfrekvensen uppgick till 77,6-78,9% bland de infödda majoritetssvenskarna och de övriga Norden-födda jämfört med 67,5-68,3% bland afrikanerna och asiaterna.

En studie från 2013 som också enbart undersöker de som har tagit ut en svensk högskoleexamen visar att överutbildningsproblematiken är fördubblad bland icke-vita unga vuxna svenskar med högskoleutbildning jämfört med infödda majoritetssvenskar: ofattbara 45-49% av exempelvis de svensk-turkiska männen, de svensk-chilenska männen, de sydasiatiska kvinnorna och samtliga manliga ”andrageneration:are” med utomvästerländsk bakgrund (SIC!) har ett jobb som de är överkvalificerade för, och vilket tyder på att mycket höga andelar av de högskoleutbildade icke-vita unga vuxna hittas inom LO-kollektivet.

SCB-statisitk från 2011 visar också att hela 17% av alla afrikaner som har en uttagen högskoleexamen har ett yrke som inte kräver någon utbildning alls liksom även 12% av sydamerikanerna och 9% av asiaterna att jämföra med 1% (EN PROCENT!!!) av de infödda majoritetssvenskarna och de övriga Norden-födda. Vad gäller arbetslöshet så är dessutom endast 3% av de högskoleutbildade infödda majoritetssvenskarna arbetslösa att jämföra med 15% av invånarna med utomvästerländsk bakgrund som har en uttagen högskoleexamen.

Än värre ser det ut vad gäller löneskillnaderna mellan icke-vita och vita unga vuxna med högskoleexamen: Till exempel tjänar män från Afrikas horn, män från Mellanöstern och svensk-chilenska män 15,5-19% mindre än infödda majoritetssvenska män och samtliga manliga ”andrageneration:are” med utomvästerländsk bakgrund som har en högskoleexamen tjänar 14,5% mindre än motsvarande infödda majoritetssvenska män.

Löneskillnaderna mellan icke-vita och vita kvinnor med högskoleexamen är lägre men ändå höga: till exempel tjänar asiatiska kvinnor med högskoleutbildning 12,5-14,5% mindre än infödda majoritetssvenska kvinnor och kvinnor från Mellanöstern 9,5% mindre medan kvinnliga ”andrageneration:are” med utomvästerländsk bakgrund tjänar 8,5% mindre än infödda majoritetssvenska kvinnor.

Allt detta betyder så klart inte att en per automatik blir lycklig och mår bra av att ha ett statusfyllt SACO-jobb med hög lön och det finns säkert många icke-vita unga vuxna svenskar som nöjer sig med att jobba inom tjänstesektorn och med att ha ett kroppsarbetsyrke och tillhöra LO-kollektivet trots att de har en högskoleutbildning och en uttagen högskoleexamen bakom sig, och inte heller innebär detta så klart att alla kvinnor från Asien, alla män från Mellanöstern och Afrikas horn och alla icke-vita ”andrageneration:are” nödvändigtvis mår dåligt av att de har en betydligt lägre lön än sina vita svenska kollegor.

Att vita svenskar rent statistiskt är extremt överrepresenterade inom SACO-kollektivet och bland höginkomsttagarna i landet samt i det närmaste monopoliserar ledningsarbetena och chefspositionerna betyder omvänt inte att de per automatik är lyckliga och mår bra.

Det ska slutligen också påminnas om att en försvarlig andel infödda majoritetssvenskar som innehar ett SACO-jobb och t o m i många fall ett ledningsarbete och en chefsposition är underutbildade, d v s de saknar högskoleutbildning och högskoleexamen men har trots detta ett högbetalt statusjobb.