Den fanatiska, militanta och hysteriska svenska antirasismen och antifascismen har förstört våra hjärnor och det svenska språket

”Invandringskritiska”, ”medborgargarde”, ”etniska svenskar”, ”människor med utländskt utseende” m fl eufemistiska glosor flödar som aldrig förr från landets journalistpennor i detta nu.

Nutidssvenskan (d v s den svenska som de allra flesta av oss talar just nu i Sverige) kan helt enkelt inte längre beskriva verkligheten p g a den fanatiska färgblinda antirasism och antifascism som har gjort att vi inte kan och får säga (rent språkligt, d v s vi saknar inte bara orden i sig utan också känslan för de få ord vi har kvar i nutidssvenskan som handlar om ras, d v s just de eufemistiska glosorna) eller knappt ens kan tänka längre (d v s rent medvetandemässigt så förstår alla vi svensktalande inte längre vad som händer omkring oss när det handlar om ras) att det handlar om rasideologiska och rasmedvetna politiska aktivister och inte om ”vanliga svenssons” som ”tar saken i egna händer” samt inte minst att det handlar om vita som fysiskt hotar och attackerar icke-vita.

Fler än jag har säkerligen noterat att bland de som har blivit fysiskt trakasserade och attackerade under helgen och vilka har figurerat i media har verkligen inte alla varit invandrare, och heller inte enbart nyanlända, ensamkommande, nordafrikanska gatubarn eller romska EU-migranter, utan även icke-vita ”andrageneration:are”, adopterade och blandade, och det de alla har gemensamt är just att de kategoriseras och behandlas och betraktas som ej varande vita i relation till den specifika och exklusiva svenska vitheten och de som räknas in i den, d v s de vita svenskarna vilka fortfarande både inom extremhögern, i det svenska samhället i stort och i världen i övrigt betraktas som vitast av alla vita folk på jorden.

Förutom att den fanatiska och militanta svenska antirasismen och antifascismen vid det här laget och möjligen slutligen en gång för alla (och vilket ju just var slutmålet när färgblindheten formulerades och sjösattes av 68-vänstern och vänsterliberalerna på 1970- och 80-talen: d v s att ur svenska språket rensa ut alla glosor och språkliga uttryck som har med ras att göra och samtidigt ”uppfostra” och förmå ett helt folk att helt och hållet sluta tänka i ras) har förstört alla möjligheter att på en lingvistisk, ontologisk, neurologisk, kommunikativ och kognitiv nivå ens tala om allt som handlar om ras i relation till dagens Sverige så är dessutom kunskapen om den politiska värld som jag i brist på andra termer föredrar att kalla extremhögern så pinsamt låg att journalistkåren och merparten av landets forskarvärld står fullständigt handfallen inför sådana här händelser.

Inte minst forskarvärlden (som jag vågar påstå är allra mest skyldig till denna okunskap) har ju dessutom under över tre decennier oavbrutet pumpat ut studier och siffror som gång på gång bevisar att Sverige är världens mest antirasistiska och antifascistiska suveräna statsbildning i världen (och i historien) och inte minst och framför allt att svenskarna är världens mest antirasistiska och antifascistiska folk på jorden (och återigen i historien) – siffror som landets politiker sedan om och om igen citerar och basunerar ut till den övriga världen, och som landets journalister likaså om och om igen rapporterar om och reproducerar.

Den fanatiska, militanta och hysteriska svenska antirasismen och antifascismen har helt enkelt deformerat och förstört det svenska språket (liksom alla svensktalandes verklighetsuppfattning, hjärnor, tankar och känslor) och nu sannerligen slutgiltigt slagit knut på sig själv, gått in i väggen och blivit fullständigt psykotisk.