Om Harry Schein och David Schwarz, två svensk-judiska röster som var de enda som tog upp de adopterades situation och den rasliga aspekten av svenskheten innan 2000-talet

En gång i tiden var jag redaktör för Adopterade koreaners förening (f ö världens första förening för utlandsadopterade som fyller 30 år i år), och jag påmindes nyss om att 1997 recenserade DN föreningens tidskrift under en tid när de utlandsadopterades situation i det svenska samhället hade börjat diskuteras på ett annat sätt än tidigare efter att framlidne Harry Schein, ensamkommande judiskt flyktingbarn från Wien och allmänt sedd som skapare av både Svenska Filminstitutet och Dramatiska Institutet (idag Stockholms dramatiska högskola), hade skrivit följande i boken ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige”, där han kritiserade den svenska färgblinda antirasismen på sitt sedvanliga provokativa vis:

”För mig blir idealet…anpassning. Men också det är svårt, speciellt för dem som har ett starkt avvikande utseende jämfört med majoriteten. Jag har bekanta som adopterat barn från Korea. Jag tror de har gjort sig skyldiga till en fruktansvärd omdömeslöshet.”

Den ende som innan Schein överhuvudtaget hade tagit upp det faktum att flertalet av de utlandsadopterade inte är vita och att de aldrig skulle komma att accepteras som svenskar till fullo var en annan stridbar svensk-judisk intellektuell – David Schwarz, överlevande polsk jude som grundade och drev tidskriften Invandrare och minoriteter mellan 1973-96, och som var den som allra först tog upp hur det svenska rastänkandet och den svenska vardagsrasismen drabbade den första stora gruppen icke-vita invånare som bodde permanent i Sverige, d v s just de utlandsadopterade.

Under det sena 70-talet och i början på 1980-talet, efter att svenskarna redan hade hunnit adoptera tiotusentals barn från de gamla kolonierna, drev den alltid lika orädde Schwarz ett ”enmanskrig” mot den då mycket mäktiga adoptionsrörelsen i landet, som var en del av 68-rörelsen och den färgblinda antirasistiska rörelse som såg dagens ljus då, genom att i flera artiklar explicit påpeka att de adopterade inte är vita och att de bl a som vuxna inte kommer att klara sig lika bra som jämnåriga vita svenskar. Schwarz fick tyvärr rätt, det har både adoptionsforskningen (inte minst den skyhöga överdödligheten bland landets utlandsadopterade) och de vuxna adopterades egna röster vittnat om på sistone, och det är fascinerande att så här på Förintelsens minnesdag begrunda det faktum att just Schein och Schwarz, två svensk-judiska offentliga röster vilka båda betraktades som udda och aparta på sin tid, var de enda i landet som fram tills 2000-talet överhuvudtaget vågade påpeka att de utlandsadopterade var offer för den färgblinda antirasism som 70-talsvänstern hade formulerat och sjösatt och som ju kom att bli den allomfattande hegemoniska normen i landet fr o m 1980-talet.

Så här skrev i varje fall DN 1997:

”Adoptionsfrågan har på många sätt kommit i blickpunkten för den rasistiska och nazistiska rörelsen i Sverige. Ett olycksbådande tecken för framtiden är den ideologiska utvecklingen inom naziströrelsen, och dess fixering vid det faktum att icke-vita adoptivbarn naturligt nog i allt större utsträckning kommer att få barn med vita svenskar, skriver Tobias Hübinette. I artikeln går Tobias Hübinette igenom ett antal fall av rasistiskt våld mot adopterade under förra året. Bland annat attackerades en personbil med en familj med adoptivbarn från Asien av skinnhuvuden i Luleå i juni. De bankar på biltaket, gör Hitlerhälsning och kastar sten mot rutorna.

I en novell av Natalia Lind beskriver en ung kvinna, som haft en svår uppväxt i adoptivfamiljen, sina känslor för Korea. Hon märker hur andra adopterade har en ”brinnande törst efter ursprungslandet”, och hur alla, både adopterade och andra, ivrigt frågar om hon rest tillbaka dit. Som ”en illusorisk förhoppning om att kunna fylla tomheten med de ursprungliga släktbanden eller nationell samhörighet. Ett slags svärmeri för det okända land som kanske skulle kunna innebära något gott, någonting eget, ett återfinnande av något som orättmätigt berövats dem.” Själv känner hon ingen sådan längtan, snarare motvilja vid blotta tanken. För henne är landet laddat med djupa skuld- och skamkänslor. Skammen över att ha en anknytning till ett land som överger sina barn, och skulden över att inte vilja kännas vid detta land, skriver hon:

”Hur skulle jag kunna känna respekt inför ett land som aldrig frågat det minsta efter mig, och som frånkänner sig sitt ansvar genom att adoptera bort sina barn? Det finns människor som rått mig att rikta min vrede mot min mor för att bli fri från hatet som finns inom mig. Men mitt hat riktar sig inte mot den kvinna som födde mig. Utan mot det samhälle vars moralkodex på det mest frånstötande sätt indirekt tvingat henne och andra kvinnor att överge sina barn. Denna handling som inte tål dagsljus och som staten offentligt inte tillstår, men som den i praktiken legitimerar med sitt tysta medgivande. Och genom att förpassa dessa övergivna barn till glömskan i en annan världsdel. Individen är förvisso alltid ansvarig för sina egna handlingar. Men det går inte helt att skilja individen från det samhälle hon lever i och därmed inte heller dess handlingar. Genom detta dubbla övergivande är jag inte bara berövad min mor utan även en del av min identitet vilket indirekt bestulit mig på en del av mitt liv.”

”Jag kommer heller aldrig att se svensk ut. Men den kontrast de asiatiska dragen utgör i ett land befolkat av så många blonda människor tycks mig vara väl överensstämmande med mitt annorlunda livsöde. Svenska är mitt hjärtas språk och jag kommer att fortsätta att drömma mina sorgsna drömmar på detta språk den tid som återstår av mitt liv.”