Det går bättre för de ensamkommande i arbetslivet än för de som invandrat och växt upp med de egna föräldrarna

I dessa dagar när de ensamkommande pojkarna diskuteras och debatteras som aldrig förr och framställs som både predestinerade hemlösa, drogmissbrukare och gängmedlemmar och inte minst som predatoriska sexmaskiner och våldtäktsmän skadar det inte att påminna om att en studie från förra året som undersökte 10 000 ensamkommande ungdomar som ankom till Sverige mellan 2003-12, och vilka beviljades asyl och har fått stanna i landet (och i de allra flesta fall nog fortfarande bor kvar i Sverige), och varav 75% är pojkar medan de flesta härrör från Irak, Afghanistan, Somalia, Eritrea och Syrien, visade att det (chockerande nog) går bättre för de ensamkommande som unga vuxna på den svenska arbetsmarknaden än för motsvarande jämnåriga som har invandrat tillsammans med och bor och växer upp med sina föräldrar och sina familjer.

Troligen beror detta på att de ensamkommande ibland placeras ut i och växer upp som fosterbarn hos majoritetssvenska fosterfamiljer i villa- och radhusområden (och t o m i vissa fall på landsbygden) medan de invandrade familjerna oftast är bosatta i miljonprogramsområdena. I Flemingsberg ser jag själv ibland majoritetssvenska fosterföräldrar med sina ensamkommande fosterbarn på besök hos biologiska släktingar som är bosatta där. Ensamkommande har också börjat dyka upp i den årliga adoptionsstatistiken, d v s en del blir adopterade av sina majoritetssvenska fosterföräldrar, och vilket ytterligare stärker hypotesen att i Sverige är det majoritetssvenska nätverk och en slags förvärvad svenskhet via uppväxten (inklusive svenska språket) som krävs för att lyckas bra i (arbets)livet.

Detta betyder så klart inte att det går bra för alla ensamkommande som vuxna och arbetsmarknadssifrrona säger ju ingenting om hur de mår: Gissningsvis mår ju merparten av de ensamkommande mycket dåligt av högst förståeliga skäl även om de växer upp som fosterbarn hos medelklassvenskar och har ett arbete innan de fyller 25 år. Alltför många ensamkommande, och särskilt (oroväckande nog) flickorna, slutar också som NEET:are/UVAS:are likt både deras jämnåriga som invandrat och växt upp med sina föräldrar och tyvärr även likt alltför många ”andrageneration:are” som är födda i Sverige och som har växt upp i miljonprogramsområdena.

Dessutom är förvärvsfrekvensen bland de ensamkommande trots allt betydligt lägre än vad den är bland infödda majoritetssvenskar i motsvarande ålderskategorier – detsamma gäller f ö de utlandsadopterade, även om en jämförelse mellan de ensamkommande och de utlandsadopterade på många sätt haltar, d v s det är helt enkelt svårt att hitta en bra jämförelsegrupp som de ensamkommande kan jämföras med. Sedan är det nog tyvärr så att de ca 40 000 ensamkommande som ankom till landet förra året kanske inte kommer att klara sig lika bra som unga vuxna som de som ankom mellan 2003-12.