Om den svenska raspolitiken i Tredje världen och framväxten av en icke-vit minoritet i Sverige

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om några av de mer namnkunniga (och även av många av dagens socialister och feminister älskade och beundrade) svenska socialistiska, feministiska och antifascistiska forskare och politiker som låg bakom massteriliseringarna av både kvinnor och män i Tredje världen under Kalla kriget, och vilka utnyttjade sina höga positioner inom FN (t ex Ulla Lindström), UNESCO (t ex Alva Myrdal) och International Planned Parenthood (t ex Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen) för att trots motstånd från både amerikaner, fransmän och britter driva igenom ett massteriliseringsprogram utan dess like som svenska SIDA fick ansvar för, och som resulterade i tiotals miljoner steriliseringar och även i ond bråd död för åtskilliga tusen människor vilka avled i sviterna efter dåligt utförda steriliseringsoperationer – allt för att till varje pris bekämpa den s k ”befolkningsexplosionen” i Tredje världen och i förlängningen decimera den icke-vita delen av mänskligheten så att det s k ”oönskade fertilitetsgapet” mellan vita och icke-vita kvinnor i fertil ålder inte skulle växa sig alltför stort alltför snabbt:

https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/01/22/hannes-hyrenius-sterilisering-fn-tredje-varlden-sverige

Redan 1952 hade svenskarna (visserligen förgäves) tagit upp frågan om behovet av ett massteriliseringsprogram i kolonierna och i Tredje världen inför nybildade FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) bara sju år efter krigsslutet och avslutandet av de nazityska massteriliseringarna (samtidigt som de svenska steriliseringarna pågick som aldrig förr), och 1958 fick Sverige till slut sin vilja igenom i FN då SIDA fick ansvaret över det s k Ceylonprogrammet, d v s det första steriliseringsprogrammet någonsin som ägde rum utanför västvärlden.

På 1960-talet pågick en annan storskalig familjeplaneringsoperation som de svenska socialisterna, feministerna och antifascisterna drev på och som kompletterade massteriliseringarna – insättandet av spiraler i hundratusentals flickor och kvinnor i åldrarna 13-24 år i länder som Kina, Taiwan och Sydkorea (det fanns på 1950- och 60-talen en stark föreställning i Väst om att barnäktenskap, arrangerade tvångsäktenskap, prostitution och polygami var legio särskilt i Östasien), och vilket i flera fall ledde till svåra komplikationer och biverkningar och även resulterade i dödsfall p g a användandet av outbildad och oerfaren personal i dessa länder. Spiralen ansågs på den tiden vara det enda preventivmedel som fungerade i kolonierna och i Tredje världen och ”för den mest obildade av kvinnor i Orienten och tropikerna” som en SIDA-anställd uttryckte det.

På FN:s befolkningskonferens 1965 var retoriken om möjligt än mer hysterisk i relation till de uppskruvade prognoserna om ”befolkningsexplosionen” i Tredje världen som svenskarna hade tagit fram inför konferensen – det talades om ett oönskat och snabbt växande ”fertilitetsgap” mellan västvärldens vita kvinnor och Tredje världens icke-vita kvinnor förorsakat av p-pillrets genombrott i Väst, och vilket befarades leda till att den vita andelen av mänskligheten skulle komma att minska i allt snabbare takt samtidigt som den icke-vita andelen av mänskligheten, och särkilt människorna i Öst- och Sydasien och Latinamerika (Afrika och Mellanöstern ansågs på den tiden ännu ej vara en del av ”befolkningsexplosionen”), i stort sett sades spotta ur sig barn på löpande band.

När sedan de svenska och norska regeringarna tillsammans kom att finansiera det indiska massteriliseringsprogrammet med hundratals miljoner kronor som sjösattes 1970 kom steriliseringssiffrorna att skjuta i höjden än mer då målet sades vara att sterilisera 20% av kvinnorna och 10% av männen i landet i en takt som motsvarade 5,6 miljoner steriliseringar per år: Bara på två månader kunde uppemot en kvarts miljon människor steriliseras i en enda indisk delstat – en siffra som det trots allt hade tagit tio år att uppnå i länder som Sydkorea på 1960-talet.

De som drabbades hårdast var så klart den muslimska minoriteten i Indien samt inte minst daliterna, och 1976 slog det indiska massteriliseringsprogramet rekord med över 8 miljoner genomförda steriliseringar (6,2 miljoner steriliserade män och 2,05 miljoner steriliserade kvinnor) innan det avslutades 1978. På så sätt kom det socialistiska, feministiska och antifascistiska Sverige att tillsammans med Norge finansiera och leda historiens absolut största massteriliseringsprogram, och senare framkom det även att flera indiska människorättsaktivister som hade protesterat mot massteriliseringsprogrammet hade mördats eller avrättats.

Allt detta pågick samtidigt som Sverige på hemmaplan gjorde allt det kunde för att upprätthålla den rena och unika nordiska vithet som sades känneteckna svenskarna. 1955 hyllade feministen Ulla Lindström, Sveriges första biståndsminister och sedermera ordförande för Rädda barnen, den rasliga homogeniteten i landet i ett tal under en tid när arbetskraftsinvandringen medvetet begränsades till invandrare från s k ”närstående folk och kulturer”: ”Det vore roligt om detta land med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement.”

Ända fram tills 1960-talets slut gällde i praktiken denna vithetslinje (för att parafrasera arbetslinjen), d v s en ”vetenskapligt” grundad raspolitik som grundade sig på idén om att Sverige hade undsluppit rasmotsättningar och raskonflikter just p g a att landet medvetet hade konstruerat en homogen befolkningssammansättning tack vare ett flertal negativa rashygieniska åtgärder (Sverige slog under efterkrigstiden världsrekord i flest tvångsadoptioner, tvångsaborter, tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden av barn per capita) och en hård assimileringspolitik gentemot de inhemska minoriteterna liksom i relation till de flyktingar som ankom till Sverige efter kriget och till de nordiska och europeiska arbetskraftsinvandrare som anlände till landet på 1950- och 60-talen. Denna idé företräddes inte minst av landets ledande socialister, feminister och antifascister med statsminister Tage Erlander i spetsen som 1965 belåtet konstaterade att: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”

De första försiktiga stegen mot en icke-vit permanent demografisk närvaro i landet, d v s borträknat alla besökande svarta amerikanska artister och alla studenter från Tanzania, Iran och Brasilien, togs först i och med legaliseringen och institutionaliseringen av den internationella adoptionen till Sverige 1965 och i och med det bilaterala arbetskraftsinvandringsavtalet med Turkiet 1967 som dock resulterade i att hela arbetskraftsinvandringsprogrammet avskaffades 1972 – inte minst då de arbetskraftsinvandrare som anlände till Sverige från dåvarande Jugoslavien (som Sverige inledde ett arbetskraftsinvandringsavtal med 1966) och just från Turkiet upplevdes som ”oassimilerbara”.

Så sent som 1970 fanns det därför bara 12 398 invånare i landet som hade bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika sammantaget, och av dessa var uppemot en tredjedel icke-vita adoptivbarn som bodde här permanent, ytterligare en tredjedel var arbetskraftsinvandrare från Turkiet (varav flera kom att återvända till Turkiet) och den resterande tredjedelen bestod av en heterogen blandning av fr a Tredje världen-studenter. Det var egentligen först i och med flyktinginvandringen från Chile, Uganda och Mellanöstern (syrianer och assyrier) på 1970-talet som den fram tills dess exceptionellt lilla minoriteten invånare i landet med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika började växa.

År 1980 fanns det ändå bara 57 582 invånare i landet som hade bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och varav hälften utgjordes av utlandsadopterade som bodde i Sverige permanent, ca 15 000 av chilenska, argentinska och uruguayanska flyktingar och ca 10 000 av flyktingar från Etiopien och det framtida Eritrea. Det skulle m a o dröja till så sent som 1980-talet innan en större utomeuropeisk invandring till Sverige inleddes på allvar.