Ny avhandling om varför Sverige fortsätter att envisas med att fira sin amerikanska koloni när ingen annan gör det

Ännu en avhandling från förra årets digra avhandlingsskörd, och som studerar koloniala och postkoloniala frågeställningar (OBS: just de är dock inte särskilt många) är Adam Hjorthéns ”Border-crossing commemorations. Entangled histories of Swedish settling in America” som undersöker de officiella firanden som Sverige och USA tillsammans har stått bakom under 1900-talet med tonvikt på 1938 års 300-årsjubileum av grundandet av kolonin Nya Sverige och 1948 års 100-årsjubileum av inledningen på den moderna svenska invandringen till USA. Hjorthén avslutar f ö med att ta upp det senaste Nya Sverige-jubiléet, d v s 375-årsfirandet år 2013, som han också kommenterade i DN när det begav sig (http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-ska-sverige-sluta-fira-sin-koloniala-historia – se även Jonas M Nordins artikel i samma ämne http://www.svd.se/nar-sverige-ville-ha-sin-bit-av-amerika), och som tyvärr min gamla arbetsplats Mångkulturellt centrum också valde att delta i tillsammans med den svenskamerikanska eliten, regeringen och UD samt kungahuset och hovet.

I avhandlingen framkommer det just med all önskvärd tydlighet att trots att svenskarna sannolikt är det icke-amerikanska västerländska folk i världen som är allra mest sympatiskt (och t o m romantiskt) inställt till Amerikas urinvånare och deras tragiska och olycksaliga öde så är det i det närmaste omöjligt för samma land och folk, d v s för Sverige och svenskarna, att ta in och förstå och acceptera den viktiga och i flera delstater faktiskt avgörande betydelse som de svenska utvandrarna, pionjärerna och bosättarna spelade i erövringen och koloniseringen av fr a Mellanvästern. Det framgår också att de olika firandena naturligtvis och inte utan överraskning fr a har handlat om att fördjupa de svensk-amerikanska politiska relationerna liksom att utveckla svensk-amerikansk handel och svensk-amerikanskt kulturutbyte, men också att promote:a Sverigebilden både bland USA:s miljontals svenskamerikaner och bland amerikaner i stort.

Det som självklart intresserar mig allra mest i Hjorthéns gedigna avhandling är hur rastänkandet och synen på svenskarna som vitast av alla vita folk på jorden spelade något av en huvudroll i samband med 1938 och 1948 års jubiléer under en tid då den nordiska vita rasens andel av den amerikanska (vita) totalbefolkningen allmänt av USA:s forskarvärld, politiker, intellektuella och överklass betraktades som den allra mest värdefulla demografiska suggruppen i landet och som något av eliten av den amerikanska vitheten. Detta synsätt på svenskarna var också något som svenskarna kapitaliserade på så mycket de kunde både i relation till den amerikanska regeringen och staten och i relation till svenskamerikanerna och det amerikanska folket generellt, och Hjorthén nämner även några av de rent juridiska ”benefits” som de svenska delegationerna och besökarna åtnjöt genom att svenskarna enligt den amerikanska viserings- och invandringslagstiftningen som hade införts 1924, d v s det s k raskvotsystemet, just privilegierades utifrån att de rent biologiskt-medicinskt-genetiskt och estetiskt-kroppsligt-fysiskt rankades som närmast övernaturliga och gudomliga ”supervita” gudar och gudinnor och därmed som de mest välkomnade invandrarna i USA (de svenska delegaterna kunde nästan likt rymdvarelser exempelvis helt enkelt bara kliva av SAS-planet i New York utan att ens gå igenom gräns- och passkontrollen).

Denna rasliga aspekt togs också upp i de officiella talen som hölls och omnämndes så klart också i textform, i medierna och i olika utställningar som arrangerades. Den annars så ryktbare antinazisten prins Bertil höll exempelvis ett tal till 10 000-tals svenskamerikaner och andra amerikaner i Chicago 1948 där han omnämnde den nordiska rasens alla förtjänster och inte minst hyllade de svenska bosättarna och kolonisatörerna som både varande mer ärliga, hårt arbetande och flitiga (d v s sanna och fromma lutheraner) än andra europeiska utvandrare och som mer sympatiskt inställda till ursprungsbefolkningen (d v s den proto-antirasistiska myten, d v s myten om att svenskarna var antirasister i praktiken redan fr o m 1600-talet samtidigt som alla andra europeiska folkslag ju var rasister).

I ett annat tal inför staden Rockfords svenskamerikaner passade Bernadotteprinsen t om på att berätta den förtjusande lilla historien om en nyanländ svensk man från Småland som mötte en svart amerikan (prinsen använde så klart N-ordet) någon gång under andra hälften av 1800-talet, och som till smålänningens förvåning tilltalade denne på svenska (som han antagligen hade lärt sig genom att ha svenskamerikanska grannar och jobbarkompisar) och varnade denne för att klimatet var mycket varmare i USA än i Sverige varpå svensken ska ha blivit rejält förskräckt och möjligen t o m ha valt att återvända tillbaka till Småland. Det fina i kråksången var då att prinsen efter att ha berättat denna historia tittade sig omkring smått teatraliskt och belåtet konstaterade att de svenskamerikaner som deltog på mötet ”looked very much the same as in Sweden”, d v s de hade inte förvandlats till svarta amerikaner trots det varmare klimatet i USA utan såg fortfarande ut som vita svenskar i Sverige gör, d v s det var helt enkelt ett klassiskt svenskt rashumorskämt som prinsen passade på att dra till med till den svenskamerikanska publikens stora förtjusning.

Som kolonialhistorikern Gunlög Fur har konstaterat så har Sverige ”gone from no colonialism to post-colonialism without stopping at the in-between”, d v s i Sverige existerar överhuvudtaget inte ett kolonialt minne och därför heller inget postkolonialt medvetande överhuvudtaget som innehåller någon som helst form av svensk kolonial skuld och än mindre några som helst antydningar till att inleda en svensk sannings- och försoningsprocess rörande Sveriges och svenskarnas deltagande i det koloniala projektet. I stället fortsätter Sverige att fira sin nordamerikanska koloni som enda europeiska f d imperie- och kolonialmakt som fortfarande gör det utan att ens fatta hur apart det framstår i relation till Sveriges annars så skyhöga svansföring i allt vad antikolonialism och antirasism heter.