Hannes Hyrenius var f d fascist eller den osannolika historien om hur Sverige massteriliserade miljoner människor i Tredje världen

Upptäckte nyss att Hannes Hyrenius, landets förste professor i statistik med inriktning på demografi, ledamot av och medlem i både FN:s befolkningskommission och i den s k Romklubben och synnerligen aktiv som vetenskaplig expert för det FN-understödda masssteriliseringsprogrammet i Afrika, Asien och Latinamerika under Kalla kriget (Hyrenius var bl a ansvarig för de demografiska och neo-malthusianska beräkningarna av Tredje världens ”befolkningsexplosion” vid FN:s befolkningskonferens 1965), hade en bakgrund som partimedlem i fascistiska Sveriges nationella förbund (SNF) på 1930-talet (han satt i styrelsen för SNF:s radikala studentavdelning i Lund) och förfäktade både rasbiologiska och antisemitiska ståndpunkter under kriget (dessutom dyker han upp i ett Wikileaks-dokument som listar den svenska delegationen vid FN:s befolkningskonferens 1974 – https://wikileaks.org/plusd/cables/1974STOCKH03349_b.html –  f ö tillsammans med bl a professor Gunnar Adler-Karlsson som visserligen var socialist, men som så sent som vid slutet av 1990-talet argumenterade för att ärftliga IQ-skillnader mellan kvinnor och män och mellan olika etniska grupper avgör ett samhälles framgångar).

Att ett flertal progressiva och radikala svenska socialister, feminister och antifascister såsom paret Gunnar och Alva Myrdal (den svenska välfärdsstatens båda chefsideologer), paret Axel och Signe Höjer, Hanna Rydh, Erland Hofsten, Ulla Lindström (stridbar feminist och Sveriges första biståndsminister) och Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen (grundare av och ordförande för både RFSU och International Planned Parenthood Federation, och f ö gift med den svenska anarkosyndikalistiska rörelsens chefsideolog Albert Jensen) spelade en ledande och avgörande roll för att exportera dåtidens svenska progressiva befolkningspolitik (inklusive steriliseringspolitiken) till Tredje världen (ungefär som att Sverige idag via biståndsverksamheten och utrikespolitiken minst lika framgångsrikt exporterar sin feminism och sin antirasism till den övriga världen) har varit känt sedan tidigare, men det var trots allt den gamle fascisten och antisemiten Hyrenius som tillsammans med socialdemokraten Rydh och anarkosyndikalisten ”Ottar” ansvarade för det av SIDA ledda s k Ceylonprojektet 1958-65 som allmänt betraktas som det första pilotprojektet vad gäller att masssterilisera både kvinnor och män i Tredje världen.

Från 1950-talet och ända in på 1980-talet var svenskarna starkt överrepresenterade inom FN:s alla program, kommissioner och organ som ägnade sig åt den s k ”befolkningsexplosionen” i Tredje världen, och svenskarna argumenterade själva för att denna överrepresentation (och i förlängningen denna makt över Tredje världens alla människokroppar i s k reproduktiv ålder) var motiverad av att svenskarna inte hade haft ett kolonialimperium och därför inte var rasister samt att svenskarna inte var religiöst motiverade (till skillnad från exempelvis de kristna amerikanerna, de anglikanska britterna och än mer de katolska fransmännen som inte ansågs vara objektiva och neutrala i ”befolkningsexplosionsfrågan” och därmed inte betrodda) utan helt och hållet vetenskapligt fokuserade på vad som behövde göras konkret på fältet utifrån att Sverige just kunde ståta med och uppvisa den mest radikala och progressiva befolkningspolitiken i den demokratiska västvärlden (d v s allra flest tvångsadoptioner, tvångsaborter, tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden av barn per capita under åtminstone fyra decennier på raken).

Att djupt konservativa forskare som Hyrenius också var engagerade i exporten av den svenska steriliseringspolitiken tillsammans med några av landets mest namnkunniga socialister och feminister torde samtidigt inte förvåna: Det svenska rastänkandet såsom det formulerades av kretsen kring Svenska sällskapet för rashygien och av det s k rasbiologiska nätverket för 100 år sedan, och den radikala både negativa rashygieniska (d v s att med tvångsåtgärder och i många fall genom statligt fysiskt våld förhindra de ”mindervärdiga” att reproducera sig) och positiva rashygieniska (d v s att tack vare skapandet och uppbyggandet av välfärdsstaten pro-natalistiskt och ekonomiskt uppmuntra och understödja de ”mervärdiga” att reproducera sig) familje-, reproduktions och befolkningspolitik som följde på den ”vetenskapliga” upptäckten att svenskarna var vitast av alla vita folk på jorden, kunde ju även inrymma sådana under kriget pro-nazistiska reaktionärer som blivande KI-rektorn Sune Bergström (f ö far till Svante Pääbo) och Ulf von Euler, vilka båda tilldelades nobelpriset i medicin (bl a p g a att de båda bl a forskade om framtagandet av preventivmedel) och vilka båda även slutade som ordföranden för Nobelstiftelsen som också f ö var en aktiv aktör i exporten av den svenska steriliseringspolitiken. Det svenska rastänkandet (och den svenska rasforskningen) må ha formulerats och grundlagts av konservativa antidemokrater men den övertogs (liksom folkhems- och välfärdsstatstanken) fr o m 1920-talet av progressiva och demokratiska socialister och feminister.

Den framgångsrika exporten av den svenska steriliseringspolitiken nådde sin kulmen på 1960- och 70-talen när Sverige via SIDA pumpade in mångmiljonbelopp i verksamheten som var intimt knuten till det svenska biståndet och helt och hållet uppbackad av FN och övriga västvärlden, och när tiotals och åter tiotals miljoner kvinnor och män i Afrika, Asien och Latinamerika steriliserades – ironiskt nog oftare och snarare i högerextrema militärdiktaturer (d v s i USAs och Västs postkoloniala satellitstater) än i de socialistiska och kommunistiska regimer som Sverige annars hellre gav sitt politiska stöd till under Kalla kriget.

I den högerextrema militärdiktaturen Sydkorea, det postkoloniala Tredje världen-land som allmänt betraktas som det första som ”utsattes” för västerländsk s k u-hjälp (och där dessutom även ny västerländsk militärteknologi testades), kom exempelvis uppemot 40% av vissa årskullar av alla kvinnor i landet och uppemot 20% av vissa årskullar av alla män i landet att steriliseras – bara mellan 1962-75 genomfördes närmare en kvarts miljon steriliseringar.

Massteriliseringarna som kom att fortgå i länder som Indien långt in på 1980-talet underlättades inte minst av att Sverige var världens ledande biståndsnation (och forfarande är det) under dessa decennier, vilket bl a innebar att tiotusentals svenskar, och inte minst svenska läkare och sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal, kom att tjänstgöra i olika länder i Tredje världen under Kalla kriget och vilka därmed kunde bistå på plats som konsulenter och experter i steriliseringsverksamheten. I Sydkorea grundade Sverige exempelvis landets mest moderna och avancerade sjukhus tillsammans med danskarna och norrmännen, och tusentals skandinaver kom att arbeta där under de år då sjukhuset drevs i skandinavisk regi.

I sammanhanget är det också på sin plats att påminna om att Sverige under 1950-, 60-, 70- och 80-talen, d v s under avkolonialiseringen och Kalla kriget, också kom att bli världens utan jämförelse ledande adopterande nation, och vilket naturligtvis också berodde på att tiotusentals svenskar befann sig på plats i Afrika, Asien och Latinamerika under dessa decennier och kunde vara involverade i både steriliseringsverksamheten och adoptionsverksamheten, d v s samtidigt som de socialistiska, feministiska och antirasistiska svenskarna deltog i massteriliseringen av kvinnor och män i Tredje världen så massadopterade samma socialistiska, feministiska och antirasistiska svenskar barn från samma länder, och i åtskilliga fall i praktiken de biologiska föräldrarna till adoptivbarnen.

Detta var ju också ett mönster som också gällde i Sverige där de inhemska adoptionssiffrorna peak:ade samtidigt som steriliseringarna peak:ade, d v s under den socialistiska välfärdsstatens guldålder och under de s k rekordåren efter Andra krigskriget: Många av de biologiska mödrarna till de inhemskt adopterade steriliserades nämligen efter att ha fött sitt barn (i lönndom, inlåsta med tvång på mödrahem) och tvingats adoptera bort det. Det är också ett samtidshistoriskt faktum att i stort sett exakt samma socialister och feminister som förespråkade att den svenska steriliseringspolitiken skulle exporteras till Tredje världen var de (bl a och fr a Signe Höjer och Ulla Lindström) som drev igenom att Sverige institutionaliserade den internationella adoptionsverksamheten på 1960-talet.

Det ska f ö också nämnas att varje år avled en viss procent steriliserade kvinnor i Sverige p g a steriliseringsingrepp som gick fel – i Afrika, Asien och Latinamerika skedde detta med all sannolikhet i än högre grad – och forskare beräknar idag att mellan en tredjedel till uppemot hälften av de svenska steriliseringarna skedde med tvång – återigen är det högst sannolikt att andelen steriliseringar som skedde utan informerat samtycke och med tvångsmedel var än högre i Tredje världen.

Att lilla Sverige via UD och SIDA och de efterkrigstida socialdemokratiska regeringarna kom att bli ideologen, motorn och arkitekten bakom det idag i mångt och mycket bortglömda massteriliseringsprogrammet i Tredje världen under Kalla kriget kan tyckas både bisarrt och märkligt så här i efterhand, och inte minst i relation till att Sverige samtidigt var det västland som stod allra närmast Tredje världen både politiskt och ekonomiskt under samma tidsperiod, och idag ju är världens mest antirasistiska land. Att så ändå skedde berodde då på en ”lycklig” kombination av existensen av ett försvarligt antal internationellt respekterade forskare som just var inriktade på rasforskning, reproduktionsfrågor och befolkningspolitik och existensen av ett likaledes stort antal högt respekterade socialister och feminister som likaså direkt eller indirekt var besjälade av idén om att ”breed:a bort” och ”skära bort” (den rasliga, genetiska och biologiska) ”bottensatsen” både i Sverige och i övriga (Tredje) världen – d v s att i praktiken ”förädla” svenskarna och den nordiska vita rasen och att med alla till buds stående medel rent (ras)biologiskt decimera den icke-vita delen av mänskligheten så mycket som möjligt.

Den svenska socialismen, den svenska feminismen och den svenska välfärdsstaten kom med andra ord att sammansmälta med det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och konkretiseras i världens mest radikala och progressiva rashygienska befolknings-, familje- och reproduktionspolitik som under större delen av 1900-talet inte bara kom att drabba 100 000-tals svenskar utan också miljontals människor i Tredje världen, och som dessutom (och vilket väl är det allra mest bisarra och surrealistiska i denna svenska historia) kunde kombineras med vänsterliberal och progressiv solidaritet med Tredje världen, adoptioner av icke-vita barn från de gamla kolonierna och slutligen och inte minst skapandet och framväxten av världens första och hittills enda antirasistiska statsbildning på jorden.