Sveriges och Europas politiska elit är fortfarande i stort sett helvit

SvD rapporterar idag om att endast fyra kommunstyrelseordföranden i landet är utlandsfödda sedan 2014 års kommunalval, och vilket sannolikt är den högsta siffran någonsin sedan den parlamentariska demokratin infördes i landet:

http://www.svd.se/bara-var-tredje-m-kommuntopp-ar-kvinna

Antalet motsvarar en (1) procent (OBS: närmare 20% av den vuxna befolkningen är utlandsfödd), och varav tre av fyra intressant nog är kvinnor (andelen kvinnor bland landets kommunstyrelseordföranden utgör annars idag 38%): en är född i Sydkorea, en i Bosnien, en i Finland och en i Iran. Fyra kommunalråd är därtill födda i Sverige med en eller två utlandsfödda föräldrar och tre tillhör den tornedalska minoriteten. Endast 0,5% av landets samtliga kommunfullmäktigeledamöter sedan 2014 års kommunalval har för övrigt bakgrund i Afrika, 1,7% i Asien och 0,4% i Sydamerika. Motsvarande andelar bland de invalda landstingsledamöterna ligger på 0,7%, 2% och 0,7%. Särskilt adopterade från Afrika, Asien och Sydamerika och även blandade med en förälder från Afrika, Asien och Sydamerika är i dessa sammanhang kraftigt överrepresenterade.

Den politiska eliten i Europa, vare sig det handlar om ministrar och regeringsråd, riksdags- och parlamentsledamöter, landstingsråd och regionråd eller kommunstyrelseordföranden och borgmästare, är extremt vit och homogen i samtliga länder med några få nuvarande regeringsundantag (Hollandes röda regering i Frankrike samt Löfvens röd-gröna regering i Sverige, vilka båda försöker avspegla hur totalbefolkningen ser ut i stort i respektive land).

I Nederländerna avhölls det till exempel också kommunalval 2014: Där har sedan dess endast fyra av landets borgmästare en minoritetsbakgrund av något slag, och vilket motsvarar den svenska enprocent-situationen. Även i Storbritannien som generellt alltid ligger före vad gäller representationen av s k synliga eller visuella minoritetsinvånare självidentifierar sig exempelvis endast 4% av parlamentsledamöterna som icke-vita, och vilket t o m är en något lägre siffra än andelen med utomeuropeisk bakgrund bland våra riksdagsledamöter (5%). I stora länder som Tyskland och Frankrike handlar det om knappt 3-5% av parlamentsledamöterna som har någon form av minoritetsbakgrund och i EU-parlamentet är situationen både närmast farsartad och katastrofal vad gäller proportionen parlamentsledamöter med någon form av minoritetsbakgrund (det handlar om ett dussintal ledamöter vilket motsvarar under 2%).

Samtidigt går det att ”trösta” sig med att även om representationen av minoritetspolitiker på topposition är mycket låg i Sverige och i Europa så är minoritetsrepresentationen faktiskt än lägre inom den ekonomiska eliten (industrin och näringslivet), inom medieeliten (mediebranschen), inom kultureliten (kulturvärlden) och inom den akademiska eliten (högskole- och forskarvärlden). Allt tyder m a o på att det är lättare att göra karriär inom politiken för minoritetsinvånare i Sverige och i Europa än inom andra sfärer och branscher, och vilket troligen beror på att den parlamentariska demokratin ju trots allt strävar efter ett idealtillstånd där alla befolkningsgrupper i samhället företräds av sina egna representanter. I EU-parlamentet borde i så fall exempelvis minst 15% av de invalda ledamöterna ha en minoritetsbakgrund.