Om Lebensborn-barn och andra ”nazistbarn” som adopterades till Sverige

Efter Andra världskriget tog Sverige emot ett mycket stort antal flyktingar vilka både tillhörde den ”vinnande” och den ”förlorande” sidan, dock med en kraftig slagsida åt den ”förlorande” sidan i kriget (och vilket var en ”trend” som skulle komma att fortsätta under Kalla kriget, d v s det är fr a samtidshistoriens ”loosers” som har kommit att fly till Sverige sedan dess): judiska, romska och andra lägerfångar men också finska SS-frivilliga och nazister, norska och danska nazister och kollaboratörer och åtskilliga tyska, baltiska och östeuropeiska SS-frivilliga, fascister och krigsförbrytare.

En specifik grupp av ”förlorare” som många känner till och som anlände till Sverige som flyktingar vid krigsslutet är alla de norska och danska kvinnor som hade ingått i intimrelationer med tyska soldater men få känner till alla de barn som adopterades av svenskar efter kriget: tusentals finska krigsbarn som aldrig av olika anledningar repatrierades till Finland utan kvarstannade i landet som foster- och adoptivbarn och dessutom hundratals barn som hade tillkommit som en del i SS ”rasavelsprogram” Lebensborn liksom också barn till nazistiska ledare och krigsförbrytare som hade stupat, avrättats, begått självmord, försvunnit eller flytt till Spanien, Mellanöstern eller Latinamerika, och som särskilt amerikanerna uttryckligen ville skulle placeras i Sverige för att adopteras av svenskar tillhörande företrädesvis de övre skikten då det var allmänt känt att särskilt den svenska borgerligheten sedan länge av historiska skäl stod nära den tyska kulturen:

http://www.dn.se/insidan/jag-foddes-for-att-vara-en-del-i-nazisternas-avelsprogram

http://www.svd.se/sa-skulle-nazisterna-skapa-en-superras