Kulturhusets konstchef Marianne Lindberg De Geer försvarar konstnären Makode Linde och det fortsatta bruket av svenska rasord och svenska rasstereotyper

Marianne Lindberg De Geer, konstchef för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, beklagar sig i P1 Morgon över att det inte går att använda de klassiska svenska rasorden längre, ej heller de klassiska svenska visuella rasstereotyperna, utan att numera bli kritiserad av representanter för de minoriteter som åsyftas. Lindberg De Geer försvarar framför allt konstnären Makode Lindes rätt att få använda det svenska N-ordet med anledning av dennes aktuella retrospektiva utställning på Kulturhuset liksom konstnären Lars Vilks som Lindberg De Geer menar är misstolkad (för några år sedan visade Kulturhuset f ö en omdiskuterad utställning med den framlidne 68-ikonen Lars Hillersberg, känd för sina antisemitiska rasstereotyper):

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6338377

Lindberg De Geer oroar sig vidare för att den kränkning som de olika minoriteterna åberopar numera får gå före yttrandefriheten och den konstnärliga friheten och tillägger att Makode Linde talar explicit om sig själv som en N (dessutom tydligen gärna i tredje person) och har uttryckt något i stil med att ”trodde ni att N nöjde sig, nu vill N tillbaka in i debatten och rota runt” (eller så satte Lindberg De Geer bara ord på sina egna tankar och lade s a s orden i Lindes mun). Lindberg De Geer tillägger slutligen att ängsligheten för minoriteterna idag är så utbredd i landet att en nästan måste gå tillbaka till 1950-talet för att få uppleva något ”reaktionärt” frigjort och beklagar gång på gång att olika rasord och olika rasstereotyper har tagits bort på senare år efter kritik från representanter för olika minoriteter.

Sannolikt är det nog så att Lindberg De Geer ger uttryck för åsikter och känslor (väl sammanfattade i P1 Morgon-citatet ”vi får nästan inte säga någonting längre”) som många delar idag inom kulturlivet och humaniora-Sverige vad gäller att representanter från olika minoriteter alltmer anses ”hota” och ”censurera” konst- och kulturvärlden.

Själv tillhör jag dem som har kritiserat Makode Linde och hans konst samtidigt som jag är väl medveten om att det råder delade meningar om Linde särskilt bland landets afrosvenskar och antirasister (kanske inte minst då Linde trots allt är en av landets få afrosvenska konstnärer: för några år sedan deltog jag exempelvis i en debatt med bl a Oivvio Polite, Ylva Habel, Nathan Hammelberg och Jacob Kimvall, som handlade om Linde och hans konst, och jag var då den ende som tydligt kritiserade denne) samt att han hyllas som landets ledande antirasistiska konstnär av den svenska konst- och kulturvärlden och inte minst är en älskad ikon inom den svenska hbtq-världen:

http://dialektiketechne.blogspot.se/2012/09/makode-lindes-konst-forstarker-vit.html