Finansminister Magdalena Andersson säger som det är vad gäller de astronomiska klyftorna mellan vita och icke-vita svenskar och upprepar vad Reinfeldt försökte säga

Finansminister Magdalena Andersson säger som det är: Arbetslösheten är just nu rekordlåg bland majoritetssvenskarna och omvänt är förvärvsfrekvensen rekordhög inom samma befolkningskategori och alla prognoser pekar mot att majoritetssvenskarna kommer att förvärvsarbeta i än högre utsträckning och bli än rikare och än mer förmögna under nästa år p g a fortsatta lönehöjningar, små prisökningar och låg ränta (vilket gynnar alla med stora lån, och den övervägande majoriteten av alla vuxna majoritetssvenskar är idag belånade):

http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/andersson-viktigt-att-inte-ha-ideologiska-lasningar

Samtidigt påpekar finansministern att arbetslösheten är skyhög bland invånarna i landet med utländsk bakgrund och i huvudsak bland de som har utomeuropeisk bakgrund samtidigt som förvärvsfrekvensen är mycket låg inom samma befolkningsgrupp i jämförelse med majoritetssvenskarna (och då har ännu inte alla som har ankommit till landet i år ens börjat dyka upp i statistiken).

Det finns i Sverige en ovilja och en aversion mot att dela upp totalbefolkningen i olika grupper och kategorier utifrån ursprung och utseende och fr a ett rent ut sagt glödande (antirasistiskt) hat (både till höger och till vänster) mot allt som heter jämlikhetsdata och mot att särskilja den majoritetssvenska befolkningen från invånarna med utomvästerländsk bakgrund. Där skiljer vi oss mot merparten av alla andra västländer på jorden som antingen praktiserar jämlikhetsdata utifrån bl a olika ras- och etnicitetskategorier eller särskiljer utomvästerländsk bakgrund och s k visuella minoriteter (t ex gör de ”genomrasistiska” ”danskjävlarna” det). Allt detta (d v s vårt brinnande antirasistiska hat mot allt vad statistik om majoritet och minoriteter heter) innebär att vi i Sverige fortfarande i praktiken famlar helt och hållet i blindo då vi egentligen inte vet exakt hur det faktiskt ser ut vad gäller olika klyftor och skillnader mellan olika befolkningskategorier medan i praktiken alla andra västländer har mycket bra eller någorlunda bra koll på detta, och vilket naturligtvis underlättar betydligt när politiken ska försöka bekämpa och åtgärda sådana skillnader och klyftor mellan olika grupper i samhället.

Det var först med Långtidsutredningens rapporter under den förra alliansregeringen som data och siffror började dyka upp som särskiljde den infödda majoritetsbefolkningen liksom utomeuropeisk bakgrund-invånarna och i samband med detta försökte vår dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt som bekant att börja tala om de astronomiska skillnaderna som föreligger på arbetsmarknaden mellan dessa båda invånargrupper, och vilket OECD och andra över- och icke-statliga aktörer ironiskt nog faktiskt redan hade börjat påpeka ända sedan 1990-talets slut. Detta var då vad Reinfeldt syftade på – siffrorna är från 2011 (och de har tyvärr blivit än värre sedan dess):

födda i Sverige:
arbetslöshet: 4,5%
förvärvsfrekvens: 89%

födda i Afrika:
arbetslöshet: 24,7%
förvärvsfrekvens: 54,2%

födda i Asien:
arbetslöshet: 22,2%
förvärvsfrekvens: 51,7%

födda i Sydamerika:
arbetslöshet: 13,8%
förvärvsfrekvens: 66,7%

I den upptrissade och hysteriska debatt som följde var jag själv en av mycket få som menade att Reinfeldt gjorde helt rätt i att åtminstone försöka börja tala om dessa siffror och skillnader, fr a bland antirasister på vänsterkanten, kanske var jag faktiskt den enda inom det lägret som tyckte det (och vilket jag har blivit påmind om och fått hård kritik för många gånger om sedan dess, bl a i den antirasistiska tidskriften Mana m fl).

Samtidigt blev Reinfeldt som bekant fullständigt nedsablad av otaliga partikamrater och borgerliga företrädare liksom också av åtskilliga vänsterröster för att han ens vågade antyda att dessa skillnader föreligger och kanske fr a för att han faktiskt i praktiken delade upp befolkningen i vita och icke-vita svenskar. Diskussionen kom m a o inte att handla om de astronomiska skillnaderna och siffrorna i sig (som då utan konkurrens är de mest extrema i hela västvärlden) utan om uppdelningen utifrån ras och kanske än mer om Reinfeldts bruk av termen ”etniska svenskar” som felaktigt sades ha myntats av de svenska nazisterna. I de radikala antirasistkretsarna, både bland liberaler och socialister, hette det t o m att statsministern nu hade ”kommit ut” som rasist.

Sedan dess är det få om ens några toppolitiker och makthavare som överhuvudtaget har vågat lyfta och tala om de astronomiska skillnaderna mellan vita och icke-vita svenskar som faktiskt har blivit än mer extrema på senare år, så det är därför positivt att landets nuvarande finansminister nu försöker lyfta frågan igen.