Om legendariska svenska antifascister som gick över till extremhögern under Kalla kriget

Igår omnämnde jag att den antifascistiska kämpen Ture Nerman tyvärr gick över till extremhögern efter kriget. Detsamma gäller märkligt nog dennes bror litteraturvetaren och arkeologen Birger Nerman, som slutade som professor i nordisk fornkunskap och som mångårig chef för Historiska museet (1938-54). Under sin ungdom hade Nerman liksom sin bror Ture varit socialist och under kriget var han liksom brodern en aktiv och stridbar antifascist men efter kriget kom Birger att bli en försvarare av de europeiska kolonialmakterna och en motståndare till avkolonialiseringen samt en flitig skribent i flera högerextrema tidskrifter både i Sverige och i Västtyskland (såsom tidskriften Mare Balticum).

Birger Nerman engagerade sig också i den svenska avdelningen av World Anti-Communist League och verkade som dess ordförande 1967-70 samtidigt som han gav sitt helhjärtade stöd åt den borgerliga anti-68-rörelsens framväxande och viktigaste gatuaktivistorganisation Demokratisk allians och han var också medlem i Rhodesia-hjälpen som samlade de svenskar som stöttade Ian Smiths bosättarregim i det som idag är Zimbabwe och i Vietnam-hjälpen som i opposition mot FNL-rörelsen organiserade de svenskar som stödde regimen i Sydvietnam under Vietnamkriget.

Historien om alla de svenskar som var emot avkolonialiseringen och som stöttade både Storbritanniens, Frankrikes och Portugals alla kolonialkrig liksom apartheidregimen i både nuvarande Zimbabwe och Sydafrika är ännu ett helt och hållet oskrivet kapitel, och vilket gör att vi som lever idag och som inte var med då ofta kan få intrycket att alla särskilt högutbildade svenskar var emot de europeiska kolonialmakterna och USA:s alla interventioner och invasioner i den icke-västerländska världen på 1960- och 70-talen. Liksom att den nya vänstern bildade en mängd olika vänskapsförbund och stödkommittéer för olika länder och befrielserörelser i Tredje världen på 1960- och 70-talen så gjorde även den svenska extremhögern och den mörkblåa delen av den svenska borgerligheten det – vänsterns Chilekommittén motsvarades t ex av Svensk-chilenska sällskapet och Isolera Sydafrika-kommittén motsvarades av Sverige-Sydafrika sällskapet o s v.

Att ett flertal prominenta antifascister blev motståndare till avkolonialiseringen under Kalla kriget liksom senare faktiskt även till den utomeuropeiska invandringen (det gäller även i våra grannländer Danmark och Norge, där flera f d motståndskämpar från kriget anslöt sig till de högerpopulistiska partierna där på 1980-talet) indikerar än en gång att antifascism och antirasism inte nödvändigtvis var samma sak varken under krigsåren eller långt in i efterkrigstiden.