Om den svenska läkarkåren och extremhögern

Jul- och nyårshelgerna är åtminstone för mig en period då jag försöker läsa ikapp alla de skrifter och böcker, akademiska som litterära och historiska liksom politiska sådana, som ackumulerats och travats på hög under höstterminen och som en antingen har införskaffat på eget bevåg (och för egna medel) eller som en har fått tillsända av förlaget och författaren som tack för hjälpen och som tack för kollegialt stöd och samarbete genom åren. En av dem som jag nu har hunnit läsa och som redan har två år på nacken är läkaren och professorn Ulf Högbergs bok Vita rockar och bruna skjortor, som behandlar den svenska läkarkåren och de svenska medicinarna innan, under och efter kriget med tonvikt på synen på och behandlingen av de judiska flyktingarna och på den svenska extremhögern.

Högberg och jag hade tidigare kontakt kring denna fråga som Högberg började väcka genom artiklar i Svenska läkartidningen på 1990-talet. Boken Vita rockar och bruna skjortor är helt enkelt den första studien om de svenska högerextrema medicinarna och läkarna och om hur deras ageranden innan och under kriget kom att resultera i ond bråd död för ett okänt antal judiska flyktingar som antingen överhuvudtaget inte släpptes in i landet i egenskap av att vara s k ”rasflyktingar” eller deporterades tillbaka till den av Tyskland behärskade kontinenten. Det har beräknats att åtminstone en tiondel av alla de judiska flyktingar som erhöll deportationsorder i förtvivlan och desperation tog livet av sig själva.

Böcker och studier liknande den som Högberg har författat och utfört om den svenska läkarkåren och extremhögern skulle behövas även om den svenska armén och officerskåren, det svenska näringslivet och direktörerna och ägarfamiljerna, de svenska naturvetarna och teknologerna, de svenska medierna och journalistkåren, kyrkan, teologerna och prästerskapet, juristerna och rättsväsendet samt poliskåren och polisväsendet. Hittills har i första hand den pro-nazism som fanns inom kulturlivet i stort studerats och utretts, särskilt inom musiken och litteraturen men mindre inom filmen, konsten och scenkonsten, liksom extremhögern inom utbildningsväsendet och lärarkåren och till viss del inom akademin och forskarvärlden med specifika nedslag bland etnologer och inom folklivsforskningen liksom bland rasbiologer och rasforskare.

I Högbergs bok beskrivs bl a sådana nyckelpersoner som John Paul Edwardsson, prenumerant på antisemitiska Dagens Eko, medlem i Gymniska förbundet och Riksföreningen Sverige-Tyskland och medgrundare av och ordförande för den fackliga centralorganisationen SACO (SACO har f ö haft flera f d nazistiska ordföranden såsom chefsåklagare Lennart Asplund, som både hann med att vara medlem i furugårds- och lindholmspartierna), som motsatte sig upphävandet av förbudet mot preventivmedel av rasbiologiska och pronatalistiska skäl och ”läkarimporten” (som den judiska flyktingfrågan som berörde judiska läkare kallades) av rasbiologiska och antisemitiska skäl liksom Tredje rikets ”chefsmedicinare” hälsovårdsministrarna Gerhard Wagner och Leonard Conti vilka båda bjöds in och emottogs som hedersgäster av den pro-nazistiska svenska överklassen på välbesökta möten och middagar på Grand Hôtel i Stockholm anordnade av Svensk-tyska föreningen och med Röda korset-chefen greve Folke Bernadotte som ständig sekreterare. Conti skrev bl a den tyska steriliseringslagen och är känd för att personligen ha dödat den första människan som blev offer för eutanasiprogrammet 1939, och under kriget gjorde sig denne skyldig till grymma medicinska experiment på lägerfångar. Vid Contis besök i Spegelsalen på Grand Hôtel ska den blivande SACO-grundaren Edwardsson ha suttit på första bänk och applåderat entusiastiskt och gissningsvis fick denne sitta vid honnörsbordet under den efterföljande galamiddagen i Vinterträdgården.

I boken framgår det vidare med all önskvärd tydlighet hur utbredd extremhögersympatierna var både bland läkarstudenterna och bland de praktiserande läkarna liksom även inom läkarkårens och den medicinska forskningens toppskikt såsom bland ledamöterna i både Läkaresällskapet, Läkarförbundet och Nobelkommittén och bland docenterna och professorerna vid Karolinska institutet. Högberg berättar bl a om att över 1000 namnunderskrifter motsvarande nästan en tredjedel av den då samlade svenska läkarkåren samlades in på nolltid i oktober 1934 i protest mot att den tysk-judiske professorn Bernhard Zondek hade beviljats tillstånd att arbeta som läkare i landet. Sondeks forskning kom f ö senare att lägga grunden för den moderna fertilitetsbehandlingen men efter den omfattande protestaktionen tog denne själv tillbaka sin ansökan och lämnade landet kort därpå för att aldrig mer återvända till Sverige.

Högberg skriver också om den rasbiologiska gränskontroll som Sverige införde mer systematiskt hösten 1938, som skiljde tydligt mellan politiska flyktingar (som fick asyl) och ”icke-ariska” rasflyktingar (som sällan eller aldrig fick asyl) och som både innebar en yttre och en inre gränskontroll där den inre kontrollen bl a kom att resultera i ett slags totalregister över alla flyktingar och utlänningar i landet som var rasbiologiskt registrerade ned till kvartsnivå om de var ”icke-arier”, d v s icke-vita, och främst då av judisk börd. Denna rasbiologiska inre gränskontroll leddes av SNF-medlemmen byrådirektör Robert Paulson vid Socialstyrelsen som också låg bakom rasregistreringen av svenska resande och romer (återigen ned till kvartsnivå) och som verkade som den svenska underrättelsetjänstens man inom myndigheten samtidigt som han arbetade som dubbelagent genom att även förmedla uppgifter om flyktingar och utlänningar boende i Sverige till tyskarna.

Högberg skriver också om flera möten, aktioner och demonstrationer som olika högerextrema organisationer och nätverk arrangerade vid högskolorna redan innan den så framgångsrika s k ”Mota Moses i grind”-kampanjen vintern 1938-39 såsom bl a den protestdemonstration vid nuvarande Stockholms universitet som anordnades i mars 1937 mot tillsättningen av den tysk-judiske professorn i pedagogik David Katz, och som gick från Östermalmstorg till Odenplan med en hel musikkår, en pampig fanborg och kring tusen deltagande högskolestudenter i fackeltåget iförda vita mössor, och längs marschvägen stod skaror av sympatisörer som hälsade fackeltåget med att segerhälsa, d v s med att ”heil:a”.

Det är därför inte förvånande att den överväldigande majoriteten av läkarstudenterna vid Karolinska institutet sedan röstade för det antisemitiska och flyktingfientliga förslaget på Medicinska föreningens stormöte i februari 1939 med undantag av ynka 23 röster vilka i praktiken alla kunde hänföras till kända socialistiska och liberala antifascistiska aktivister, och den samlade svenska extremhögern lyckades sammantaget samla in närmare 30 000 namnunderskrifter under ”Mota Moses i grind”-kampanjen med kravet på att stoppa ”judeimporten” (vilket regeringen också hörsammade). Höglund berättar vidare att år 1986 öppnades ett förseglat och hemligstämplat kuvert som innehöll röstsedlarna från de svenska barnläkarnas slutna omröstning om huruvida en (OBS: 1) judisk barnläkare skulle få arbetstillstånd i Sverige: Det visade sig att samtliga avlagda röster var emot detta i februari 1939 (d v s efter Kristallnatten då tiotusentals judar försökte fly från kontinenten) utom en enda röst, som hade avgivits av landets ende dåvarande judiske barnläkare.

Högberg skriver också om en för mig okänd audiens hos dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf, som Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer beviljades, som var den som från början hade väckt frågan om att ge tio judiska läkare asyl i landet. Vår nuvarande konungs far, som var en omvittnad pro-nazist, försökte upprepade gånger under audiensen på Stockholms slott att varna Höjer för att fortsätta att försöka ”så splittring i landet” (d v s för att ”i onödan” ytterligare polarisera nationen och svenska folket). Att kungen själv Gustaf V gav nazistledaren Sven Olov Lindholm audiens på Stockholms slott är välkänt men kanske inte att även kronprinsen försökte lägga sig i politiken och påverka denna i pro-tysk riktning.

Högberg berättar även om hur svenska medicinare sällan eller aldrig hade några som helst problem med att forska tillsammans med och bjuda in och samarbeta med tyska läkare såsom den världsberömde Hermann Stieve som bl a studerade hur spermier vandrade i äggledarna hos internerade kvinnor som hade våldtagits i studiesyfte, och 1944 disputerade tysken Rolf Luft på en avhandling vid Uppsala universitet vars empiriska material byggde på mjukdelar och hypofyser från flera av nazisterna halshuggna lägerfångar.

Slutligen konstaterar Högberg att endast två (2!) av de 100-tals pro-nazistiska och högerextrema svenska läkarna stod under övervakning av säkerhetspolisen medan de antifascistiska läkarna omvänt var noga övervakade (liksom än mer de judiska läkarflyktingarna) ända in till krigsslutet: lindholmaren och Brommabon Åke Berglund, som bl a hjälpte SS-flyktingar som ankom till Sverige efter kriget att ta bort de blodgruppstatueringar som SS-medlemmar fick intatuerade i vänster armhåla samt Älvdalens provinsialläkare Gunnar Furugård, en av grundarna av det första svenska nazistpartiet 1924. Skandalöst nog fick Berglund tillstånd av arméchefen generalmajor Archibald Douglas att besöka och bevista det ockuperade Norge i ”studiesyfte” vilket denne utnyttjade genom att vara bosatt hemma hos Vidkun Quisling själv i dennes residens Villa Grande utanför Oslo under ett antal veckor.

Ingen av de pro-nazistiska svenska läkarna drabbades enligt Högberg negativt i karriären (eller privat) under efterkrigstiden av sina politiska ståndpunkter och handlingar innan och under kriget: Tvärtom blev påfallande många av dem både överläkare och chefsläkare liksom docenter och professorer i de fall de valde forskningens väg, och många av dem erhöll även viktiga uppdrag både av regering och riksdag och i samhället i stort. Än idag hänger de porträtt och oljemålningar vid olika högskolor, sjukhus och forskningsinstitut och några står även byster, och gator, byggnader, salar och stipendier är uppkallade efter dem.

Högberg skriver att i Nazi-Tyskland var läkarna bredvid juristerna den yrkeskår som var allra mest överrepresenterad som partimedlemmar i NSDAP: närmare 40% av den samlade tyska läkarkåren skrev in sig i den nazistiska partimatrikeln. I Sverige är det omöjligt att säga hur många av de svenska läkarna som var högerextremister och pro-nazister men av landets 3250 läkare (1940) var åtminstone 111 av dem medstiftare av pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland (av totalt 407 stiftare), 58 var aktieägare i Sveriges nationella förbunds dagstidning Dagsposten (av totalt 418 aktieägare) och själv ”råkar” jag sitta på en namnlista innefattande ca 350 svenska läkare och medicinare som var medlemmar i olika högerextrema partier och organisationer mellan ca 1924-45: Alla dessa siffror tyder onekligen på en kraftig överrepresentation både inom socialgrupp 1-yrkena i sig och även i relation till hela yrkeskåren.