Över en fjärdedel av alla invånare med utomeuropeisk bakgrund är fattiga eller mycket fattiga medan majoritetssvenskarna blir allt rikare

Apropå dagens debattartikel i Svenska Dagbladet om den svenska fattigdomen och om synen på fattiga i dagens Sverige – samtliga nedanstående siffror rör den vuxna befolkningen och härrör från den 31 december 2014:

http://www.svd.se/det-ar-inte-en-skam-att-vara-fattig

Andel invånare i Sverige som lever i materiell fattigdom: 4%
Andel med svensk bakgrund (d v s ”helvita” ”helsvenskar”) som lever i materiell fattigdom: 2%
Andel med utländsk bakgrund som lever i materiell fattigdom: 8,7%
Andel utrikes födda som lever i materiell fattigdom: 8,5%
Andel inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s de s k ”andrageneration:arna”) som lever i materiell fattigdom: 9,5%
Andel invånare med utomeuropeisk bakgrund som lever i materiell fattigdom: 18%

Andel invånare i Sverige som lever i allvarlig materiell fattigdom: 1%
Andel med svensk bakgrund (d v s ”helvita” ”helsvenskar”) som lever i allvarlig materiell fattigdom: 0,3%
Andel med utländsk bakgrund som lever i allvarlig materiell fattigdom: 2,8%
Andel utrikes födda som lever i allvarlig materiell fattigdom: 2,3%
Andel inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s de s k ”andrageneration:arna”) som lever i allvarlig materiell fattigdom: 4,3%
Andel invånare med utomeuropeisk bakgrund som lever i allvarlig materiell fattigdom: 8%

Andel fattiga ”helvita” ”helsvenskar”: ca 2,5%
Andel fattiga invånare med utomeuropeisk bakgrund: ca 25%

Arbetslöshet bland inrikes födda med enbart förgymnasial utbildning: 15%
Arbetslöshet bland utomeuropeiskt födda med enbart förgymnasial utbildning: 42%

Arbetslöshet bland inrikes födda med gymnasial/eftergymnasial utbildning: 3%
Arbetslöshet bland utomeuropeiskt födda med gymnasial/eftergymnasial utbildning: 17%

I Sverige är fler s k ”andrageneration:are” fattiga än de utrikesfödda, vilket kan tyckas paradoxalt, men det beror helt enkelt på att de utrikesfödda i många fall uppbär och erhåller ekonomiskt bistånd och andra bidrag och offentliga transfereringar som gör att de undviker att (dock med nöd och näppe) falla under fattigdomsstrecket medan en allt högre andel av ”andrageneration:arna” är s k NEET:are eller UVAS:are, d v s de varken studerar, arbetar, gör praktik, är arbetssökande eller är i någon form av arbetsmarknadsåtgärd och uppbär inga bidrag överhuvudtaget (d v s de är s k ”nolltaxerare”, dock naturligtvis utan att vara s k rentierer).

Ej mer än 2% av alla invånare med svensk bakgrund är idag beroende av ekonomiskt bistånd medan uppemot en tredjedel av de utomeuropeiskt födda är det. Risken att vara eller bli fattig och bidragsberoende som utomeuropé är m a o 1000 (TUSEN) procent högre jämfört med majoritetssvenskarna. Sedan ska det tilläggas att höga procentandelar med utomeuropeisk bakgrund ej är arbetssökande överhuvudtaget vilket bl a innebär att de inte ens dyker upp i arbetslöshetsstatistiken och vad gäller de ”nolltaxerande” ”andrageneration:arna” så (över)lever de så klart ändå på en blandning av s k svartjobb och en slags irreguljär kontantekonomi och i en del fall tyvärr även på ren brottslighet.

Det ska i rättvisans namn också tilläggas att höga procentandelar av de infödda svenskarna är underutbildade för de yrken och (chefs)positioner som de innehar på arbetsmarknaden medan omvänt höga andelar av utomeuropéerna är överutbildade och överkvalificerade för de jobb de innehar (och ytterst få har överhuvudtaget någon form av chefsposition). Dessutom är de oförklarliga löneskillnaderna mellan majoritetsbefolkningen och utomeuropéerna mycket stora just i Sverige och förklarar sannolikt en hög andel av den oförklarliga löneskillnaden mellan män och kvinnor.

Andelen fattiga majoritetssvenskar är idag nere på de lägsta nivåerna någonsin i svenska folkets historia. År 2015 var också det år då den samlade majoritetssvenska hushålls- och privatekonomin slog alla rekord och blev större än någonsin tidigare i svenska folkets historia medan arbetslösheten bland invånare med svensk bakgrund minskade dramatiskt samtidigt som den tvärtom ökade bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund.

År 2016 förutspås den svenska ekonomin bli den mest dynamiska och expansiva inte bara i västvärlden utan möjligen i hela världen, d v s en högkonjunktur (som redan har börjat) utan dess like står för dörren efter nyår och vilket kommer att pressa ned arbetslöshetssiffrorna bland den infödda befolkningen ännu mer och göra majoritetssvenskarna än mer rika och förmögna som ”folkslag” betraktat: En gissning säger att majoritetssvenskarna kommer att gå om ”ärkefienderna” (vad gäller att ha det bra materiellt) majoritetsnorrmännen i fråga om inkomst och förmögenhet per capita under 2016 och även flåsa Qatar-araberna i nacken även om majoritetssvenskarna nog har en bit kvar till att gå om även sistnämnda ”folkslag” (och naturligtvis är det ingen tävling om vilka som, som ”folkslag”, råkar vara rikast på jorden inom arten homo sapiens sapiens).

Det ska också påminnas om att först framåt hösten 2016 så kommer alla de utomeuropéer som har ankommit till landet i år och som får stanna att börja dyka upp i den offentliga statistiken och alla papperslösa och EU-migranter är ej med i statistiken överhuvudtaget.

Sverige är inte förvånande i beaktande av ovanstående siffror ett av de västländer varifrån utomeuropéerna skickar hem minst pengar till hemländerna (s k remittenser) per capita och Sverige är även ett av de västländer där risken att vara eller att bli fattig som utomeuropé är som allra störst.

Sedan betyder allt detta så klart inte att en inte kan få ett bra liv och må bra och vara lycklig även som fattig utomeuropé och omvänt betyder detta inte att alla majoritetssvenskar (varav ca två tredjedelar idag är miljonärer) rakt av är lyckliga och har ett bra liv bara för att de förvärvsarbetar och är förmögna. Det kan mycket väl också vara så att många av de som kategoriseras och klassificeras som fattiga eller mycket fattiga i SCB:s tabeller och kurvor rent subjektivt (d v s personligen, och både psykologiskt-mentalt och materiellt) inte upplever sig själva som eller betraktar sig själva som fattiga. Slutligen är det så klart värre att vara fattig i Lissabon, Marseille, Neapel, Aten, Budapest eller Belgrad och än vidrigare att vara fattig i Lagos, Nairobi, Kairo, Mumbai, Hanoi, Rio eller Bogota än i Fittja och Flemingsberg, i Södra innerstaden och Rosengård eller i Gårdsten och Hammarkullen.