Om de svenska bidragen till den tyska nationalsocialismen

Igår besökte jag Waldemarsuddes pågående utställning Symbolism och dekadens och påmindes då om att konstnären Gunnar Hallström (f ö bror till arkeologen och pro-nazisten Gustaf Hallström) som har flera verk representerade i utställningen brukade signera sina tavlor med en svastika redan kring förra sekelskiftet.

Hallström, som under en tid var föreståndare för Valand i Göteborg, var en nationalromantiker och ”vikingafan” utan dess like, och var en tid t o m bosatt på Björkö, d v s den ö i Mälaren som inhyste den gamla handelsplatsen Birka, och tack vare dennes verksamhet där kom fornminnesområdet också att skyddas för exploatering inför framtiden.

Hallström tillhörde samtidigt tillsammans med konstnärskollegan Ernst Norlind, August Strindberg, botanikern Bengt Lidforss och ett antal andra kulturpersonligheter fin-de-siècle-Sveriges ledande rasmystiker, och i egenskap av detta fick Hallström 1910 uppdraget att dekorera greve Erik von Rosens jaktstuga i närheten av Rockelstad slott, och fyllde då denna med svastikor och andra fornnordiska och ”ariska” symboler.

Jaktstugan ritades f ö av den berömde arkitekten Ivar Tengbom, skapare av bl a Konserthuset i Stockholm, och som under kriget var medlem i pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland och hade kontakt med Nysvenska rörelsen ända in på 50-talet. Hallström själv kom senare att tillhöra mångmiljonären, mecenaten och poeten ingenjör CE Carlbergs (som bl a ägde flera fastigheter vid Stureplan) krets på 1920- och 30-talen som ägnade sig åt att närmast homoerotiskt dyrka den ”fulländade” och ”perfekta” nordiska och svenska manskroppen.

Greve von Rosen som bl a verkade som antropolog och forskningsresande använde likt Hallström svastikan som en slags personlig symbol, och han skänkte bl a ett flygplan till det nyligen självständiga Finland 1918 för att visa sitt stöd till den vita sidan i inbördeskriget prydd med en svastika som därefter blev det finska flygvapnets symbol.

En teori säger att det var just den rikliga förekomsten av svastikor på Rockelstad slott inklusive i jaktstugan som fick de tyska nazisterna att anamma symbolen i början på 1920-talet genom att Hermann Göring var bosatt i Sverige från 1919 och var en ofta sedd gäst hos familjen von Rosen efter att ha gift sig med grevens svägerska Carin von Kantzow. Senare på 1930-talet och under krigsåren var i stort sett hela familjen von Rosen engagerade för Nazi-Tyskland och greven själv var aktiv medlem i Nationalsocialistiska blocket.

Sveriges nationella förbund, d v s den svenska unghögerns egen organisation som fr o m 1934 verkade som ett självständigt politiskt parti, hävdade så sent som på 1960-talet att den tyska nationalsocialismen var en ren kopia av den svenska unghögerns ideologi samt att själva begreppet nationalsocialism i sig hade myntats av unghögerns chefsideolog Rudolf Kjellén, och dess olika pressorgan skröt gärna med att de tyska nazisterna även hade ”kopierat” användandet av svastikan som partisymbol tack vare att Göring hade varit bosatt i Sverige och där kommit i kontakt med symbolen hos greve von Rosen.

Sist men inte minst framhöll både Sveriges nationella förbund liksom även de svenska nazisterna att kulten av den nordiska rasen, d v s av det skandinaviska och svenska utseendet, också var en ren s k ”rip-off” som tyskarna hade hämtat från Sverige då flera av de ledande tyska rasforskarna hade spenderat tid i Sverige som doktorander och juniorforskare och hade blivit upplärda av de svenska forskarna att både genomföra jättelika empiriska kroppsmätningsstudier och att framför allt lyfta fram det skandinaviska utseendet och specifikt just svenskarnas kroppsmått som det globala vita utseende- och skönhetsidealet.

Vare sig det ligger någon sanning eller ej i att svenskarna bidrog med några av grundbultarna i den tyska nationalsocialismen, d v s svastikan, termen nationalsocialism och kulten av skandinavernas och svenskarnas kroppar och utseenden (dock inte med den så specifika nazistiska antisemitismen – den var en tysk ”hemmasnickrad” ideologi) så betyder det så klart inte att varken Gunnar Hallström, Eric von Rosen, Rudolf Kjellén och den svenska unghögern eller de svenska rasforskarna kan lastas för vad som sedan hände flera decennier senare på 1940-talet.