Om SD:s och den svenska extremhögerns ”tillbaka till unghögern-rötterna”-linjen och den konservativa vändningen

I kölvattnet efter SD:s framgångar har en ny intellektuell extremhöger växt fram bland unga med övre medelklass- och överklassbakgrund som har växt upp med akademikerföräldrar (ibland f ö med föräldrar som en gång var aktiva inom 70-talsvänstern samtidigt som de också kan ha far- och morföräldrar som var extremhöger), som kommer från s k bra familjer, som har sin uppväxt i s k fina områden och som har sin utbildning från s k elitskolor:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/den-nya-hogern-ett-eko-fran-1930-talet

Även om en del kallar sig identitära och andra radikalkonservativa eller helt enkelt bara nationalister och konservativa så tenderar de att förakta och se ned på både SD:s ledarskikt och SD:s väljare som just nu närmast helt och hållet domineras av arbetar- och lägre medelklass, d v s av LO- och TCO-grupperna. Många kommer från adliga och högborgerliga familjer och släkter, har toppbetyg och är i några fall även medlemmar i MENSA.

Det ”inbördeskrig” inom SD som kulminerade i år med att SDU uteslöts och att SD bildade ett nytt ungdomsförbund handlar m a o mer om en kombination av generations- och klassmotsättningar än om ideologiska skiljelinjer: Båda lägren identifierar sig nämligen med förra sekelskiftets socialkonservativa och radikalkonservativa unghöger representerad av tidskriften Det unga Sverige och organisationen Sveriges nationella förbund som helt och hållet hade sitt fäste bland dåtidens barn, ungdomar och unga vuxna inom den övre medelklassen och överklassen.

Unghögern var just likt dagens SDU och intellektuella extremhöger något av en ”överklassubkultur” bland dåtidens unga elitsvenskar: Det handlade om att uttrycka sig, klä sig, leva och bete sig utpräglat akademiskt och provokativt elitistiskt liksom att i text och tal och genom sin blotta livsstil ständigt uttrycka förakt mot socialismen, liberalismen, feminismen och kulturradikalismen. Den på sin tid avantgardistiska unghögern kom bl a att mynta sådana termer och begrepp som geopolitik, biopolitik, nationalsocialism och folkhemmet, och lade grunden för en specifik svensk extremhögerideologi som inte är italiensk eller tysk på något sätt.

Ursprunget till den svenska extremhögern föddes m a o för 100 år sedan inom den akademiska eliten och hade från början sitt fäste inom SACO-skiktet och bland de högutbildade och de förmögna. Det är det ursprunget som både den nya intellektuella extremhögern och dagens SD vill återvända till – d v s det är de borgerliga sympatisörerna, och inte minst de högborgerliga väljarna, som dagens extremhöger drömmer om att erövra i framtiden.

Den proletära och småborgerliga grenen av den svenska extremhögern uppstod först i och med bildandet av det s k Lindholmspartiet 1933 som hade sitt starkaste stöd bland arbetare och fr a inom den lägre medelklassen, och tidigare var det just det partiet som var SD:s förebild, särskilt när partiet var mer eller mindre öppet nationalsocialistiskt fram tills andra hälften av 1990-talet. Idag är det dock ingen inom SD:s nuvarande ledning som identifierar sig med lindholmarna överhuvudtaget och därför biter inte naziststämpeln på SD på samma sätt som tidigare.

På samma sätt biter inte fasciststämpeln på dagens SD: Den fascistiska grenen av den svenska extremhögern uppstod med bildandet av Sveriges fascistiska kamporganisation 1926 och ännu mer med Nysvenska rörelsens grundande 1930. Inte heller den grenen är idag aktuell för SD att identifiera sig med, och har heller aldrig varit det i någon större omfattning. Den fascistiska grenen av den svenska extremhögern har aldrig t ex bildat ett parlamentariskt parti och har främst utgjort inspirationskällan för de utomparlamentariska och aktivistiska högerextrema grupperna.

Kunskapen om att Sverige har en helt egen högerextrem historia som både föregår den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen med flera decennier, och som just uppstod inom den akademiska eliten och den svenska högborgerligheten för hundra år sedan är dock mycket låg för att inte säga obefintlig särskilt bland dagens antifascister och antirasister, och vilket har resulterat i att SD idag har lyckats göra anspråk på den gamla unghögerns ideologiska arv så till den milda grad att flera av unghögerns ideologiska tankegångar och termer och organisationsnamn och symboler numera har övertagits helt av partiet utan att SD:s antifascistiska och antirasistiska motståndare har förstått vad som egentligen har hänt överhuvudtaget.

SD är inte längre ett nationalsocialistiskt parti, ej heller ett fascistparti av klassiskt snitt, och även om partiets kärnväljare idag utgörs av arbetare och lägre medelklass så är det den övre medelklassen som SD siktar på att erövra. Under supervalåret 2014 fanns det också tecken på att partiet nu också faktiskt har börjat vinna röster bland högutbildade och akademiker i områden och valkretsar som domineras av rika och förmögna invånare tillhörande SACO-kollektivet. Det har alltid funnits en konservativ falang inom borgerligheten, och det är de rösterna som den svenska extremhögern nu försöker vinna med ”den konservativa vändningen” och genom att återvända till extremhögerns rötter i den gamla unghögern.

Slutligen ska det sägas att extremhögern dessutom har vår tids tidsanda med sig i form av den så allomfattande retroestetiken och den allt starkare nostalgiska fascinationen för och besattheten vid allt som föregår 1968, och numera än hellre 1945 (och för vissa t o m 1914), som gör sig gällande inom modet och i olika klädstilar, utseendeideal, subkulturer och livsstilar liksom både inom populärkulturen och högkulturen och som i grunden handlar om en melankolisk längtan tillbaka till den tid då Europa fortfarande dominerade och styrde över planeten och mänskligheten.