Karlstad och Värmland: den svenska extremhögerns födelseort

I veckan höll jag min sista föreläsning under innevarande år vid Karlstads universitet och jag har nu även spenderat min första helhelg i staden och hunnit ”beta av” alla de platser, adresser, byggnader, museer, gallerier och antikvariat som jag ännu ej hunnit besöka, och varav flera på olika sätt har anknytning till den svenska extremhögerns olika göranden och låtanden.

Bland annat fyndade jag idag en nästan komplett uppsättning av unghögerns teoretiska tidskrift Det nya Sverige som SD:s nuvarande ledarskikt har ”förläst” sig på så till den milda grad att den gamla unghögerns socialkonservativa ideologi numera mer eller mindre helt och hållet genomsyrar SD:s partiprogram. Flera av de ledande SD:arna som har högskoleexamen har betecknande nog också skrivit sina uppsatser om unghögern, och den så gäckande ”SD-kod” som landets etablerade partier och antifascister desperat men förgäves försöker knäcka handlar för mig just om det ”geniala” draget av SD:s nuvarande ledning att återuppväcka den gamla unghögerns idéer och tankar som uppenbarligen tilltalar så heterogena väljargrupper som ”jobbarna” och kroppsarbetarna, TCO:s lägre medelklass och alltfler ”dissidentakademiker” inom det annars så svårflirtade SACO-kollektivet.

I de artiklar som publicerades i Det nya Sverige var tonläget både ytterst akademiskt, provokativt överklassigt och utpräglat elitistiskt liksom föraktfullt hatiskt mot liberalismen, feminismen, marxismen och inte minst mot ”den stora massan” och mot den parlamentariska demokratin. 1919 skrev Det nya Sverige ödesmättat och profetiskt att världen måste ”renas” i ”blod och järn” och att det gamla samhällssystemet måste störtas samman fullständigt för ”den nationella pånyttfödelsens skull”. Den exklusiva och avantgardistiska kretsen kring Det nya Sverige inom vilken doktorstitel var legio och sedermera också docent- och professorstitel kom bl a att mynta sådana termer som geopolitik, biopolitik, nationalsocialism och folkhemmet, och kan sägas ha lagt grunden för den specifikt svenska extremhögerideologi som alltid har tvingats förhålla sig till Europas mäktigaste socialistiska arbetarrörelse och en särdeles ohysterisk men ändå folkligt förankrad nationalism.

De i kalvskinn elegant inbundna årgångarna av Det nya Sverige som jag kom över för en spottstyver har en gång tillhört Värmlands regementes officersmäss, och vilket påminner om den avgörande roll som Karlstad och Värmland har spelat för den svenska extremhögerns framväxt och utveckling. I Karlstad fullbordades unionsupplösningen med Norge 1905, vilket just resulterade i att den svenska unghögern uppstod och formerades som en reaktion på denna för många unga inom borgerligheten högst traumatiska händelse i och med grundandet av tidskriften Det nya Sverige 1907 samt genom bildandet av den till dåvarande Moderaterna knutna ungdomsorganisationen Sveriges nationella förbund 1915.

Unghögern hade många anhängare även i Värmland: en av de mer namnkunniga av dessa var biskop JA Eklund som idag står byst utanför Domkyrkan i Karlstad och som även räknas som en av ledarna för ungkyrkorörelsen (gissningsvis är det få Karlstadbor som idag passerar dennes byst som vet om att Eklund var högerextremist bortsett från stadens högerextremister). Biskop Eklund har bl a författat den svenska extremhögerns absoluta favoritpsalm Fädernas kyrka (den svenska extremhögerns favoritmarsch är f ö naturligtvis Marcia Carolus Rex) som dagens SD:are älskar så till den milda grad att den t o m har blivit en slags samlande kampappell för SD:s kyrkliga engagemang.

Eklund följde med det fascistiska Sveriges nationella förbund efter brytningen med moderpartiet som ägde rum på den välbesökta förbundsstämman i Karlstad den 18-21 maj 1934 när Sveriges nationella förbund räknade över 40 000 medlemmar organiserade i 539 avdelningar runtom i landet och därmed blev landets första politiska massorganisation för den svenska högborgerlighetens och elitens barn, ungdomar och unga vuxna. På stämman deltog även Sveriges nationella förbunds nyligen bildade paramilitära kampgrupper iklädda stålgrå skjortor med svarta slipsar och iförda läderkoppel och blankputsade ridstövlar, vilka marscherade genom innerstaden och avslutade med att ställa upp sig i snörräta formationer på det f ö anmärkningsvärt stora Stora torget under ledning av kampgruppledaren och blivande riksbibliotekarien Uno Willers (d v s Kungl. bibliotekets blivande chef).

En på sin tid känd värmländsk SNF:are värd att nämna i sammanhanget var Thorwald Calais vars bror f ö hade åtskilligt på sitt samvete i egenskap av att ha varit frivillig i kung Leopolds folkmördande Kongofristat tillsammans med 100-tals andra svenskar och skandinaver. Calais var redaktör för Västra Värmlands SNF-distrikts tidskrift Nationell lösen, och under kriget drev han en lokal värvningsbyrå för Waffen-SS i Arvika vilket bl a ledde till att minst fyra värmlänningar lät värva sig som SS-frivilliga, och varav en aldrig har återbördats till riket ens som lik. Sannolikt stupade denne för en amerikansk kula någonstans i Centraleuropa när hans SS-division närmast fullständigt förintades i ett av de jättelika inringningsslagen i krigets slutskede tillsammans med en greve Posse, också han iklädd en Hugo Boss-uppsydd SS-uniform, och som därmed snuvades på sitt arv ”kakslottet” Taxinge-Näsby. Calais själv dödades i februari 1945 under ett bombanfall i Berlin där han arbetade för tyska Sicherheitsdienst och bl a var involverad i den mystiska Stella Polaris-operationen, och hans kvarlevor begravdes i en massgrav i Schöneberg med Svenska kyrkans präst i staden som officiant. Likt en bisarr epilog dök Calais sonson f ö sedermera upp i den svenska extremhögern på 1990-talet: Den svenska extremhögern har alltid varit och är fortfarande i mångt och mycket en s k ”family business”.

Värmland är vidare inte bara den svenska radikal- och socialkonservatismens födelseort utan märkligt nog även den svenska nationalsocialismens dito: Den 12 augusti 1924 bildade de tre bröderna Birger, Gunnar och Sigurd Furugård Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet på ett möte i nuvarande Folkets hus i Deje och började samtidigt att utge tidningen Nationalsocialisten med redaktion i Karlstad, och ända fram tills krigsslutet var Värmland ett av den svenska extremhögerns absoluta epicentrum bredvid Sydsverige, Göteborgs och Bohus län samt Norrbotten. Bland de åtta legendariska grundarna av Sveriges första nazistorganisation som f ö var det första nazistpartiet som bildades överhuvudtaget utanför den tysktalande delen av kontinenten hittades även den blivande läraren och författaren Severin Solders som sedermera slutade som rektor vid anrika Beskowska skolan i Stockholm och som hann med att undervisa både vår nuvarande konung och ett försvarligt antal andra kändisar under efterkrigstiden.

Under kriget var Värmland också ökänt även för sina märkliga nazistprofiler, och vilket lustigt nog är fallet än idag: stadens pedantiske stadsfiskal som var furugårdare, pastorn som både hade hakkorsflaggan hissad på tunet framför prästgården och som skrev in alla sina fem barn i lindholmspartiet, ett antal stadiga och storväxta SA-grabbar/gubbar som gärna hamnade i handgemäng med stadens socialdemokrater, kommunister och syndikalister och inte minst distriktsveterinär Birger Furugård själv i egen hög person som hade förläst sig på Wagners svärson HS Chamberlains esoteriska rasteorier redan under studieåren i Lund (där ”skönanden”, marxisten och antisemiten Bengt Lidforss var en av hans lärare) och som även kallades ”Groggen” för sina vidlyftiga dryckesvanors skull. Över hälften av de ca 300 svenska SS-frivilliga passerade även genom Värmland under krigsåren på väg till SS värvningskontor i centrala Oslo, och längs gränsen utspelade sig otaliga både märkliga och tragikomiska ”skjuta skjuta”-händelser och ”pang pang”-intermezzon som svenska högerextremister i högsta grad var inblandade i, och varav flera resulterade i både blodvite och ond bråd död.

Efter kriget inhyste Karlstad och Värmland en relativt livaktig Nordiska rikspartiet-avdelning, och när skinheadvågen drog fram över landet på 1980- och 1990-talen blev Karlstad och Värmland ökänt för sin våldsamma och fruktade naziströrelse som bl a stod bakom flera mycket grova våldsdåd samt flera vit makt-konserter och större möten, och en lokal VAM-avdelning genomförde även inbrott i lokala Mob-förråd och kom över militär utrustning och automatvapen till ”den vita revolutionen”. Bland Karlstadsaktivisterna hittades en skinnskalle som märkligt nog gick under efternamnet Hess då han hade tyskt påbrå på fädernet: Samtidigt kunde nazisterna på Smålands högland ståta med en Göring J-n (som så klart hade bytt namn från Göran) och Skåne-nazisterna hade dessutom sin Himmler P-n (som hade bytt namn från Hans).

En av de ledande Värmlandsnazisterna, vars mor f ö var med och byggde upp Karlstads universitet då hon var en av cheferna där, ingick bl a i den sydafrikanske nazistledaren Eugene Terreblanches privata livvakt och deltog i de blodiga striderna mellan boer och zulunationalister i samband med apartheidregimens fall, och han hann också ”göra en vända” som krigsfrivillig i den mordiska kroatiska fascistmilisen under Jugoslavien-krigen tillsammans med flera andra svenska nazister som drömde ”våta drömmar” om att ha ihjäl och rensa Europa på muslimer.

På 2000-talet hade både Svenska motståndsrörelsen och Nationalsocialistisk front (konkurrerande) avdelningar i staden och i länet och anordnade bl a uppmarscher på Stora torget iförda sedvanliga paramilitära uniformer och med hela den ”Hollywood-nazistiska” rekvisitan i form av fladdrande fanborgar och eggande marschtrummor, och idag har SD en stark närvaro i merparten av Värmlandskommunerna och den värmländska utomparlamentariska nazistscenen tycks dessutom även ha överlevt nedläggningen av Svenskarnas parti. SD erhåller idag tiotusentals röster i länet och har med råge slagit både överklassfascisternas i SNF och de gamla svenska nazistpartiernas tidigare valresultat i Värmland.

Den värmländska borgerligheten har slutligen och sist men inte minst alltid av hävd varit mer åt det konservativa hållet. Det är därför ingen slump att det högerextrema nätverket Engelbrekt uppstod bland ungmoderater och unga kristdemokrater just i Värmland i början på 2000-talet, därmed förebådande både den konservativa falang som nu har tagit makten i KD och dito falang inom Moderaterna som numera gör vad den kan för att göra ”comeback” inom partiet efter Reinfeldts sorti liksom än mer dagens regelrätta ”massflykt” av kulturkonservativa borgerliga väljare till SD.