Extremhögerns framväxt handlar om mer än bara politik

Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson påminner om att när ”seklet var ungt” för 15 år sedan var antifascismen solid runtom i Europa både inom ”mainstreamhögern” och ”mainstreamvänstern”: I praktiken alla, d v s både liberaler och socialister, tog då bestämt och i många fall t o m militant avstånd ifrån extremhögern och högerpopulismen:

http://www.svd.se/obehagliga-fragan-vem-kan-stoppa-le-pen

Numera sitter representanter från denna mycket heterogena partifamilj i regeringsställning i två av våra grannländer och styr med egen majoritet flera av de central- och östeuropeiska länderna samt är de facto stödparti för sittande regeringar i ännu ett av våra grannländer liksom i ett flertal andra europeiska länder.

Idag avgörs den andra och sista omgången av det franska regionalvalet som kan sluta med att Fronten kan komma att ta makten över ett antal regioner som befolkningsmässigt motsvarar ett helt Sverige. Allt verkar avgöras av om det franska Socialistpartiet klarar av att massmobilisera de arbetarväljare som fortfarande stödjer partiet (de allra flesta av de franska ”jobbarna” stödjer tyvärr redan Fronten sedan just åtminstone 15 år tillbaka) att för det första överhuvudtaget gå och rösta och för att det andra att taktikrösta på det franska högerpartiet för att därmed decimera Frontens andel av det slutgiltiga valresultatet.

Det finns många sätt att analysera och förstå extremhögerns och högerpopulismens explosionsartade och rekordsnabba framväxt och tillväxt på under de senaste 15 åren – rent demografiskt handlar det t ex både om ett arbetar- och lägre medelklass-uppror, om ett ”dissidentakademiker”-uppror, om ett ungdoms- och unga vuxna-uppror, om ett mansuppror och inte minst om ett kristet och vitt uppror liksom om att det affektivas primat över det rationella. Oaktat denna heterogena partifamiljs reaktionära och kulturkonservativa sidor så måste en trots allt medge att extremhögern och högerpopulismen är vår tids kanske enda revolutionära och radikala rörelse och kraft att räkna med (d v s som helt enkelt utmanar det rådande samhällsbygget och samhällssystemet).

Samtidigt är extremhögerns och högerpopulismens exempellösa framgångar också ett symptom på något mycket djupare än så: Det handlar om en krympande och ”gammal och trött” västvärld som känner sig alltmer utmanad, hotad och kanske t o m ”omsprungen” både på det globala planet och inom sina egna nationella territorier, och inte minst om en värld som nu faktiskt är postkolonial på riktigt (liksom alltmer icke-kristen och icke-vit) och som t o m är på väg att bli ”postoccidental”, d v s aldrig någonsin mer kommer västvärlden (eller för den delen någon annan universaliserande ”civilisation”) att helt och hållet dominera hela planeten och hela mänskligheten såsom har varit fallet under de senaste 4-500 åren.