Majoritetssvenskarnas fortsatta materiella välstånd alltmer beroende av utomeuropéer

DN:s Johan Schück påpekar idag mot bakgrund av Långtidsutredningens senaste rapport att den stora risken, faran och ”skräcken” inför den närmaste framtiden vad gäller det svenska samhället och den svenska ekonomin är att Sverige går samma väg som stora delar av övriga västvärlden gör just nu: i praktiken i det närmaste stängda gränser för utomvästerländska invandrare, en snabbt åldrande inhemsk majoritetsbefolkning och en stapplande och stagnerande ekonomi som bara krymper och krymper för varje år som går, och som därmed resulterar i ett alltmer icke-fungerande samhällssystem överhuvudtaget.

Idag tar det i snitt 5-7 år för invandrare att överhuvudtaget ”få in en fot” på den svenska arbetsmarknaden (första praktiken, första deltidsjobbet, första timanställningen, första provanställningen o s v), och inget tyder på att de som invandrar idag till Sverige från den utomvästerländska världen kommer att komma in på den svenska arbetsmarknaden snabbare än så, såvida inte något fullständigt genomgripande sker med hela det svenska samhällsbygget.

Samtidigt är det sedan flera år tillbaka i praktiken enbart den utomeuropeiska invandringen som gör att Sveriges befolkning inte minskar utan tvärtom växer. Och om inte den övervägande delen (hela 90%) av de utomvästerländska invandrarna hade varit mellan 0-45 år gamla, så hade också generationsfördelningen sett lika skev ut i Sverige som den gör i större delen av övriga västvärlden: Idag är redan en fjärdedel av alla infödda majoritetssvenskar över 65 år gamla, infödda majoritetssvenskar tillhör dessutom ett av de ”folkslag” i världen som lever allra längst, och en allt högre andel av detta befolkningssegment är varken i arbetsför eller fertil ålder längre. Mellan 2008-14 minskade exempelvis antalet infödda majoritetssvenskar i arbetsför ålder (16-64 år) med 130 000 individer medan antalet utlandsfödda ökade med nästan en kvarts miljon, och varav närmare 85 procent av dem härrörde från den utomvästerländska världen.

Det paradoxala är samtidigt att den svenska ekonomin och de majoritetssvenska invånarnas samlade hushålls- och privatekonomi är starkare och större än någonsin tidigare både i relation till övriga västvärlden och till 1900-talets Sverige som inte heller ”gick av för hackor” vad gäller tillväxt, välstånd och rikedom: Det varnas t o m för att den pågående högkonjunkturen gör att den svenska ekonomin håller på att bli överhettad, och senast igår kom en ny rapport som konstaterade att den samlade svenska privatekonomin än en gång är större än någonsin tidigare i svensk historia.

Samtidigt är detta oerhörda materiella överflöd och dessa närmast osannolika ekonomiska framgångar (återigen i jämförelse med hur det ser ut i större delen av övriga västvärlden) som Sverige just nu åtnjuter alltmer helt och hållet beroende av den del av befolkningen som har utomeuropeisk bakgrund, och som dessutom ökar i antal och i andel av totalbefolkningen för varje år som går. Utomeuropéerna är som grupp fattiga och icke-rika men unga, arbetsföra och i fertil ålder medan majoritetssvenskarna som grupp är rika och icke-fattiga men de blir samtidigt allt äldre och många är just ej längre varken i produktiv eller reproduktiv ålder.

Det finns med andra ord bara en enda väg framåt från och med nu och framgent: att bredda och förändra svenskheten en gång för alla, att ta till krafttag för att öka sysselsättningen bland invånarna i landet med utomeuropeisk bakgrund och inte minst att försöka få landets majoritetssvenskar att en gång för alla förstå att deras fortsatta materiella välstånd är alltmer beroende av hur utomeuropéernas situation ser ut i det svenska samhället i stort.