De majoritetssvenska barnhushållen är rikare än någonsin tidigare medan icke-vita barn i Sverige är fattigast i västvärlden proportionellt sett

Rädda barnens färska barnfattigdomsrapport som vid det här laget har studerat barnfattigdomen i Sverige longitudinellt ända sedan 1991 visar att fattigdomen bland svensk bakgrund-hushåll (oavsett om det handlar om ensamstående föräldrar/målsmän, hetero- eller homosexuella par, storfamiljer, kollektivboenden, adoptiv- och fosterfamiljer o s v) som innefattar en folkbokförd ”hushållsmedlem” under 18 år (d v s juridiska barn: med ”barn” menas här alltifrån biobarn till adoptivbarn till styvbarn och till fosterbarn, liksom så klart också ”kollektivbarn” och andra typer av barn) nu är nere på otroliga 4,9% procent och bland barn som bor med två svensk bakgrund-vuxna är denna siffra så osannolikt låg som 2% (OBS: TVÅ PROCENT!!!), vilket i båda fallen är den allra lägsta fattigdomssiffran i världen för en majoritetsbefolkning och med all sannolikhet den allra lägsta fattigdomssiffran i svenska folkets historia åtminstone sedan den neolitiska jordbruksrevolutionen. Fattigdomen bland majoritetssvenska barnhushåll har dessutom sjunkit sedan år 2000 – då klassades 9,4% av denna hushållskategori som fattiga.

De fattiga svensk bakgrund-föräldrar som fortfarande finns kvar idag är troligen en mycket heterogen blandning av högskolestuderande föräldrar, föräldrar med funktionsnedsättning, föräldrar som är utslagna och missbrukare, föräldrar som är kriminella, fängslade och institutionaliserade samt föräldrar som är hemlösa och ”vagabonderande”. Det kan också vara värt att nämna att fattigdomen även är förhöjd när föräldraparet utgörs av en s k blandrelation – 7% av alla blandade barn växer idag upp som fattiga.

Rädda barnen utgår ifrån ett s k absolut fattigdomsmått som innebär att de sammanlagda inkomsterna under en viss nivå räknas som att vara fattig. Dessutom är asylsökande ej inkluderade överhuvudtaget i statistiken, och naturligtvis inte heller de papperslösa och ej heller expats som inte är folkbokförda i Sverige.

I alla andra västländer utom i Sverige (och möjligen några av våra nordiska grannländer) finns idag fortfarande betydande procentandelar majoritetsinvånare som också kategoriseras som fattiga: I USA och Storbritannien handlar det t ex om åtminstone uppemot en femtedel av majoritetsbefolkningen, och även länder som Frankrike och Nederländerna för att in tala om i praktiken hela Syd- och Östeuropa inhyser stora procentandelar fattiga vita i sina totalbefolkningar.

Fattigdomen bland barnhushåll med utländsk bakgrund kvarstår samtidigt på en mycket hög nivå även i relation till andra västländer och inte minst i relation till svensk bakgrund-barnhushållen: Idag räknas 34,3% eller över en tredjedel av alla hushåll med utländsk bakgrund bestående av två vuxna och innehållande ett eller flera juridiska barn som fattiga, och den siffran har varit mer eller mindre oförändrad under det senaste årtiondet även om den har sjunkit från år 2000:s nivå på 37,7%. Bland ensamstående föräldrar/målsmän med utländsk bakgrund är fattigdomssiffran f ö än högre – hela 53,4% jämfört med 16,2% bland ensamstående med svensk bakgrund.

Totalt är överrisken hela 500% (OBS: FEMHUNDRA PROCENT!!!) att vara fattig för barnhushåll med utländsk bakgrund jämfört med barnhushåll med svensk bakgrund – en differens som aldrig någonsin har varit så stor tidigare i Sverige och som utan konkurrens måste vara den allra största i hela västvärlden.

I Stockholms, Göteborgs och Malmös miljonprogramsområden som numera helt domineras av invånare som inte bara har utländsk utan också utomvästerländsk bakgrund är det ”normala” idag att mycket höga andelar av samtliga barnhushåll som bor där är fattiga – i Rosengård exempelvis över 60%, i Rinkeby-Kista 36% och i hela Östra Göteborg över 37%.

Tyvärr har Rädda barnen hittills vägrat att dela upp på och särredovisa utomvästerländsk eller utomeuropeisk bakgrund – troligen för att i den färgblinda och vänsterliberala antirasismens namn inte stigmatisera landets icke-vita föräldrar och barn ytterligare. Dock pekar allt på att det är bland landets icke-vita hushåll med barn som den svenska fattigdomen idag är extremt koncentrerad och närmast ”okontrollerbart” överrepresenterad – troligen handlar det om en så surrealistisk överrepresentation som 600-700% om inte mer jämfört med ”helvita” ”helsvenska” barnhushåll. Det faktum att fattigdomen är så statistiskt och spatialt-geografiskt territorialiserad till miljonprogramsområdena i städernas periferier är en mycket stark indikation på att så är fallet. På EU-nivå räknas också Sverige till ett av de länder där risken att vara eller att bli fattig som utomeuropé är som allra störst.

Det ska också tilläggas att den skyhöga fattigdomen bland barnhushåll med utomvästerländsk bakgrund inte hade varit något större ”problem” om denna demografiska subgrupp hade varit mycket liten: Idag handlar det dock om närmare en fjärdedel av rikets alla invånare under 18 år som har någon form av utomeuropeisk bakgrund och totalt har idag kring 35% av alla landets barn och ungdomar utländsk bakgrund. Den övervägande delen av alla dessa barn är dessutom födda och uppvuxna i Sverige medan ej mer än 25% är födda utomlands – d v s det handlar inte om några invandrarbarn utan om svenska minoritetsbarn.

Dessutom minskar antalet och andelen ”helvita” ”helsvenska” barn för varje år som går medan antalet och andelen med särskilt utomvästerländsk bakgrund hela tiden ökar: bara mellan 2012-13 ökade antalet minoritetsbarn med hela 27 000 invånare varav merparten hade bakgrund utanför västvärlden medan antalet majoritetsbarn minskade med 3000 invånare. Idag har över 45% av alla barn och ungdomar i landets tre storstadsregioner där sammantaget över en tredjedel av hela totalbefolkningen bor och lever utländsk bakgrund (i Stor-Malmö är majoritetsbarnen t o m i minoritet numera), och majoriteten av dessa har numera utomeuropeisk bakgrund.

Sverige framstår idag mot bakgrund av de ovanstående extrema och dessutom accelererande klyftorna mellan landets majoritets- och minoritetsbarn som ett mer eller mindre fullständigt socialt ohållbart land inför den närmaste framtiden räknat på alltifrån fördelningen av materiella tillgångar och resurser till chansen att åtminstone få ett någorlunda hyggligt och drägligt liv som vuxen, och vilket bäddar för än hårdare konflikter mellan landets majoritets- och minoritetsbefolkningar om inte dessa klyftor minskar drastiskt: Att många ”helvita” ”helsvenska” barn, ungdomar och unga vuxna idag sympatiserar med SD är därför lika lite förvånande som att alltför många barn, ungdomar och unga vuxna med minoritetsbakgrund misslyckas i skolan. Nästan alla ”helvita” ”helsvenska” barn växer idag upp som icke-fattiga i välmående och välfungerande segregerade områden och stadsdelar medan mycket höga andelar av landets minoritetsbarn omvänt växer upp som icke-rika i likaledes segregerade områden och stadsdelar som ej är välmående och ibland tyvärr ej särskilt välfungerande, och de ”naturliga” sociala interaktionerna dem emellan blir dessutom allt mindre förekommande på grund av den växande bostads- och skolsegregationen.