Den svenska extremhögerns relation till Japanska imperiet och den japanska fascismen

Innan och under Andra världskriget var det inte bara det fascistiska Italien och det nationalsocialistiska Tyskland som imponerade på många svenska ”socialgrupp ett:are” utan också det Japanska imperiet, som ju både var ett snabbt expanderande kolonialimperium av europeiskt snitt och en fascistisk, rasideologisk och extremnationalistisk militärstat. När Sveriges och svenskarnas relationer till axelmakterna tas upp, studeras och utreds är det dock nästan enbart Nazi-Tyskland det handlar om, och i vissa fall också Mussolinis Italien, men sällan eller aldrig Tojos Japan.

Den del av de övre skikten som sympatiserade med axelmakterna var fr a organiserade i Svensk-tyska föreningen och i Riksföreningen Sverige-Tyskland vilka sammantaget samlade uppskattningsvis 6000-7000 ”överklassvenskar” under fr a krigsåren. Italienska sällskapet (liksom f ö också Svensk-spanska sällskapet) var naturligtvis mycket mindre än t ex Svensk-tyska föreningen, men en bevarad matrikel täcker ändå hundratals namn och indikerar att det i stort sett handlade om samma typ av ”elitsvenskar” som också sympatiserade med Nazi-Tyskland.

Svensk-japanska sällskapet var då den förening som organiserade de svenskar som sympatiserade med det Japanska imperiet. Tyvärr har föreningen likt Föreningen Heimdal i Uppsala fortfarande vägrat att låta forskare, journalister och utomstående titta på den del av föreningsarkivet som täcker åren innan och under kriget. Gissningsvis handlar det om att både skydda föreningens egen heder liksom att skydda de efterkommande till alla de svenskar och även japaner som var aktiva i föreningen under krigsåren. Det är dock ett faktum, att döma av de spår som går att hitta av föreningen i olika prominenta svenskars privatarkiv (som då var medlemmar i föreningen), att Svensk-japanska sällskapet samlade samma typ av medlemmar som Svensk-tyska föreningen och Italienska sällskapet såsom exempelvis Sven Hedin, Rütger Essén, Gerhard Lindblom, Sten S:son Ankarcrona, Charles de Champs m fl.

I fr a Stockholm fanns det också en mindre ”koloni” av japaner innan och under Andra världskriget vilka alla verkar ha varit lojala med imperiet, d v s till skillnad från tyskarna och italienarna som befann sig i Sverige vid denna tid fanns det nog inga japaner som tillhörde den antifascistiska sidan i landet, i alla fall inte några som jag har noterat. Den japanska ambassaden inhyste t o m imperiets viktigaste spionchef i Europa Makoto Onodera som tillsammans med ambassadören Suemasa Okamoto var en ofta sedd gäst på svenska högerextrema och ”överklassiga” offentliga tillställningar och middagar, och inte minst på både Svensk-tyska föreningens och Svensk-japanska sällskapets galamiddagar på Grand Hôtel. Onodera sägs också på något sätt ha varit inblandad i mordet på Jane Horney, som ska ha haft en japansk älskare, och Onoderas fru Yukio Onodera, som också deltog aktivt i spionverksamheten och som ibland syns på fotografier tagna vid svenska ”överklassnazistiska” tillställningar, var också den som importerade Mumin-febern till Japan efter kriget efter att hon och maken frikänts från alla eventuella anklagelser om krigsförbrytelser av MacArthurs amerikanska ockupationsregim:

http://en.rocketnews24.com/2015/12/09/moomin-was-originally-brought-to-japan-by-spies

Fortfarande än idag är det mig veterligen ingen som har bemödat sig att studera den svenska extremhögerns kontakter med och relationer till Japan vare sig innan, under eller efter kriget, men enligt Yukio Onoderas självbiografi verkar några av de svenska ”överklassnazisterna” ha fortsatt att ha kontakt med paret Onodera och säkert också med andra av de japaner som bodde i Stockholm även under efterkrigstiden.

En undrar ju t ex om den japanske fascisten och mångmiljardären Ryoichi Sasakawas fixering vid Sverige under efterkrigstiden, världens rikaste fascist genom tiderna tillsammans med Ingvar Kamprad och Hermann Göring, delvis grundade sig i att han hade olika former av relationer till svenska ”överklassnazister”. Det är ju trots allt ett faktum att Sasakawas kärlek till Sverige faktiskt blev besvarad av den svenska forskarvärlden och det svenska etablissemanget: Sasakawa kom under många decennier att överösa svenska forskare, kulturutövare och journalister med miljontals kronor i form av stipendier och forskningsbidrag (och hans son gör det än idag). Det heter gärna att Sasakawa var besatt av att erhålla Nobels (norska) fredspris innan han gick bort, vilket då inte skedde, men inte ens en superrik japansk fascist som närmast framstod som en yakuza-ledare tar nog så fel på land och öser så mycket pengar över fel nation.