Den svenska och västerländska adoptionsindustrin blir alltmer desperat och hänsynslös

Uppdaterad prislista över utländska adoptivbarn för prospektiva svenska ”kunder” från en av världens största adoptionsförmedlare – svenska Adoptionscentrum (över 25 000 barn) – som bredvid amerikanska Holt (över 100 000 barn) har förmedlat flest adoptivbarn till par och singlar i västvärlden under de senaste 40 åren.

12321132_10153262268243601_8026235647484634319_n

”Koreabarnen” kostar naturligtvis (som alltid) allra mest, och det ger därmed också högst ”status” i västvärlden att ha ett ”Koreabarn”, då Sydkorea helt enkelt ”producerar” och ”levererar” den globala adoptionsindustrins ”märkesbarn” de luxe. De nya adoptionsländerna i Afrika kräver ofta en längre vistelsetid i landet innan själva adoptionen – därav de höga kostnaderna för att adoptera från exempelvis Zambia och Ghana.

På 1960- och 70-talen, d v s innan (ny)liberaliseringen och avregleringen av den globala adoptionsmarknaden på 1980- och 90-talen då adoptionspriserna plötsligt sköt i höjden med hundratals procent, var det dock tvärtom: Då var ”Koreabarnen” mycket billiga, och då kunde västvärldens ”kreti och pleti” och t o m västerländska kroppsarbetare adoptera ”Koreabarn”, vilket relativt många också faktiskt gjorde. På den tiden var det i stället latinamerikanska och afrikanska adoptivbarn som både var dyrbara och ”gav status” i västvärlden.

Själv kostade jag t ex ej mer än ca 20-25 000 SEK i dagens penningvärde – d v s i praktiken flygbiljetten plus de omkostnader som det sannolikt egentligen kostar att ta hand om ett barn i ursprungsländerna där kostnadsläget ju är mycket lägre än i Sverige och i västvärlden.

Subsahariska Afrika är adoptionsindustrins nya ”Frontier” som ”alla” hoppas på ska rädda branschen efter att demokratiseringen (och vänsterns dominans) i Latinamerika och demokratiseringen (och den ekonomiska utvecklingen) i Asien har minskat tillgången på barn från dessa båda kontinenter, och vad gäller Östeuropa handlar det numera nästan enbart om minoritetsbarn – i huvudsak så klart romska barn – då EU-utvidgningen (och EU:s korruptionsbekämpning i Östeuropa) har minskat tillgången på adopterbara östeuropeiska barn dramatiskt.

De flesta av länderna i subsahariska Afrika är dock (liksom fortfarande de flesta av länderna i Latinamerika och Asien, och alltför många av länderna i Östeuropa) mycket korrupta och många är helt enkelt inte längre ”funktionella” som statsbildningar betraktat, vilket innebär att adoptionsindustrins pågående expansion i subsahariska Afrika är kantad av ständiga människohandelsskandaler och avslöjanden om ”barnkläckningsfabriker”, d v s mödrahem där de gravida kvinnorna i många fall är inlåsta och mer eller mindre fängslade.

Efterfrågan på ”Tredje världen-barn” från västvärldens sida har dock inte minskat utan snarare ökat i takt med att de västerländska födelsetalen rasar och aldrig har varit så låga som de är idag (inom de västerländska majoritetsbefolkningarna): Idag handlar det därför om otaliga och oräkneliga västerländska (ofrivilligt barnlösa) par och singlar (hetero- som homosexuella) vilka driver på adoptionsindustrins alltmer desperata jakt på ”adopterbara” barn i Tredje världen.

Eftersom adoptionsindustrin idag helt enkelt ”fajtas” för sitt liv och för sin överlevnad blir den också av ”naturliga” skäl alltmer desperat liksom inte minst alltmer aggressiv, brutal och hänsynslös.

Sedan 1990- och 2000-talen har i praktiken samtliga västländer som adopterar barn från Tredje världen också infört både skatteavdrag, adoptionsbidrag och ”adoptionslån” för att desperat och närmast panikartat försöka få upp födelsetalen i västvärlden, inte minst inom den övre medelklassen och överklassen (d v s de som i huvudsak adopterar i västvärlden), och i praktiken alla dessa västländer har på senare tid även infört rena ”gräddfilslagar” efter utbrottet av ”kriget mot terrorismen” för att möjliggöra för adoptivföräldrarna att ge deras adoptivbarn västerländska visum och västerländska medborgarskap.

När västvärlden numera stänger sina gränser för ”Tredje världen-människor” får detta så klart inte på något sätt drabba de ”Tredje världen-barn” som västvärldens majoritetsbefolkningar samtidigt vill adoptera.

Det ska också sägas att andra reproduktionstekniker numera har tagit över alltmer: adoptionsindustrins storhetstid är helt enkelt förbi efter de osannolika rekordsiffrorna på 1990-talet och under 2000-talets första hälft när uppemot 40 000 adoptioner ägde rum årligen. Sedan 2000-talets början beräknas höga procentsiffror av alla västerländska barn per årskull ha tillkommit ”utanför sängen”, d v s via en mängd olika reproduktionstekniker, och där adoption då bara är en av flera tekniker.

Det som ”alla” går och väntar på i västvärlden (åtminstone inom majoritetsbefolkningarna) är också att surrogatmödraindustrin ska legaliseras och avregleras till fullo för att kunna utvecklas till en fullfjädrad och väloljad global industri i stil med adoptionsindustrin för att verkligen kunna möta och tillfredsställa västvärldens majoritetsbefolkningars skriande behov av att helt enkelt kunna fortsätta att reproducera sig överhuvudtaget.

Och bland dem som verkligen har koll på reproduktionsteknikernas ”magiska” och närmast science fiction:artade värld så finns det nog även de som drömmer ”våta drömmar” om den mest ultimata reproduktionstekniken av dem alla, och som inte minst och med all säkerhet kommer att ”utkonkurrera” adoptionsindustrin en gång för alla – d v s kloning.