Om det svenska avskaffandet av rasbegreppet än en gång och en gång för alla

I morse offentliggjordes den statliga utredningen om rasbegreppets slutgiltiga avskaffande, utmönstrande och ”utradering” från Konungarikets Sveriges lagbok, samlade textproduktion och offentlighet, och naturligtvis föreslår och förordar denna att alla språkliga böjningsformer där ordstammen ”ras” finns med ska tas bort och ändras från de sista 20-talet lagtexter där den fortfarande förekommer (t ex i ordsammansättningar som ”rasmässig” o s v). Bland experterna som har biträtt utredningen hittas bl a ”stjärnadvokaten” Percy Bratt liksom DO:s Christine Gilljam, dock inte en enda forskare.

Samtidigt rekommenderar utredningen att när nu rasbegreppet ersätts med ”etnisk tillhörighet” och ”etniskt ursprung” alternativt med uttrycket ”föreställning om ras” så måste det fortsättningsvis vara möjligt att åtala och lagföra gärningspersoner som begår brott utifrån en rasideologisk intention, d v s det är tydligt att utredningen likställer allt som har med ras och rasism att göra antingen med 1900-talets utdaterade rasforskning eller med nazism och rasideologisk politisk aktivism, och allt fokus är dessutom på intentionella, medvetna och sannolikt också planerade handlingar och beteenden som grundar sig i ett klassiskt rastänkande.

Utredningen nämner samtidigt att representanter från fr a Afrosvenskarnas riksförbund som utredningen har varit i kontakt med har uttryckt oro inför rasbegreppets avskaffande i relation till frågor om diskriminering. Vidare omnämns även att trots att rasbegreppet är kodifierat i i stort sett samtliga internationella och europeiska sammanhang i olika deklarationer, konventioner och direktiv, så ska det svenska utmönstrandet inte påverka Sveriges internationella åtaganden vad gäller att bekämpa diskriminering och rasism.

Detta är den tredje statliga utredningen i ordningen som har syftat till att avskaffa rasbegreppet sedan riksdagen hörsammade en motion (1996) som just föreslog att rasbegreppet skulle utrangeras. Riksdagen beslutade då enhälligt att ”det inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser” samt att blotta förekomsten av den nutidssvenska glosan ras i författningstexter av olika slag ”riskerar att underblåsa fördomar”.

Redan 1975 förordades f ö en utmönstring av rasbegreppet i Sverige, och vilket på alla sätt och vis är världsunikt – d v s den färgblinda antirasism som institutionaliserades på 1980- och 90-talen har helt enkelt sina rötter i den ultraradikala vänsterliberala ”statsantirasism” som formulerades och sjösattes inom delar av landets elitskikt redan på 1970-talet. I de olika utredningarna framgår det bl a att Södertörns högskola har förordat en utmönstring liksom de allra flesta remissinstanser i övrigt – dock ej Svenska språknämnden som har anfört att en utmönstring av ordet ras ur lagstiftningen inte är att rekommendera ”dels för att rent verbala reformer sällan leder till någon verklig förändring, dels för att det annars kan uppstå tveksamheter om Sveriges konventionstrohet” (och det nämns just också i utredningen att bl a FN faktiskt har kritiserat Sverige för utmönstringen av rasbegreppet).

Utredningen citerar ur och refererar f ö även till den antologi som jag var huvudredaktör för, ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” (2012), som ett exempel på att vissa forskare i landet menar att rasbegreppet fortfarande behövs och inte bör avskaffas.

Det framgår även i genomgången av hur rasbegreppet har förståtts och brukats i offentliga texter sedan Sverige ratificerade FN:s rasdiskrimineringskonvention 1971, att den biologisk-medicinska och fysisk-antropologiska tolkningen av begreppet mer eller mindre har fått följa med sedan 1900-talets första hälft då rasbegreppet ju användes i en mängd olika utredningar, rapporter, studier och lagtexter utifrån den dåtida rasforskningens förståelse av begreppet.