Den svenska ”lutheranska” antifascismen och antirasismen har nu nått ”vägs ände”

Den mycket extrema (för att inte säga extremistiska, och dessutom utpräglat krigiska och militaristiska), totalitära och fundamentalistiska version av kristendomen som har präglat Sverige, svenskarna och svenskheten i århundraden, d v s den s k ”sanna lutheranska läran”, och som bl a innebar att bibliska lagar gällde i (det annars så moderna) Sverige långt in på 1800-talet (och dessutom främst gammaltestamentliga sådana, vilka som alla vet är mer ”extrema” utifrån hur vi åtminstone numera ser på brott och straff än de nytestamentliga dito) och att samtliga vuxna svenskar mer eller mindre tvingades att lära sig Luthers katekes utantill (d v s helt enkelt rabbla den ur minnet – det hölls helt enkelt s k husförhör) i generationer, har fortfarande avgörande konsekvenser för dagens Sverige, dagens svenskar och dagens svenskhet, och inte minst vad gäller dagens svenska syn på både rasism och antirasism:

http://www.svd.se/jo-det-finns-rasister-i-sverige

Protestantismen har (till skillnad från katolicismen) dessutom i stort sett allt fokus på den enskilde individens egna relation till Gud och vilket bl a leder till att det enda som egentligen premieras och privilegieras är att på alla sätt och vis mentalt internalisera allt som har med tro och etik att göra, d v s det handlar helt enkelt om att installera ett slags ”överjag” i det egna psyket. Tilläggas skall att Sverige dessutom såg sig som protestantismens försvarare på jorden (i konkurrens med danskarna visserligen, men trots allt besegrade och ”utkonkurrerade” svenskarna Danmark, vars tal om att också vara protestantismens företrädare och förkämpe i världen därmed nog inte riktigt togs på allvar), och även denna självbild och självpåtagna och självrättfärdiga (liksom självgoda) globala roll har på många sätt förts vidare in i vår tid.

Detta ”sanna lutheranska” arv gör sig idag nämligen inte minst gällande i politiska moral- och värdegrundsfrågor, och där svenskarnas världsunika relation till rasism och antirasism och till rasfrågor i allmänhet utan tvivel är det allra bästa exemplet (gissningsvis i konkurrens med Sveriges och svenskarnas världsunika relation till kön). Sedan 1970-, 80- och 90-talen har Sverige som bekant kommit att framträda som planeten Tellus och arten homo sapiens första (och dessutom hittills enda) antifascistiska och antirasistiska suveräna nationalstat, d v s som antifascismens (kanske egentligen dock antinazismens) och antirasismens företrädare, förkämpe och försvarare på jorden, vilket bl a har inneburit att det s k svenska folket har kommit att ”fostras” och ”frälsas” till antifascister och antirasister till en nivå som t o m gör att landets extremhögerparti tvingas deklarera sig som antirasister och att knappt ens landets nationalsocialister numera vill kalla sig rasister.

Idag är svenskarna exempelvis det enda folkslag på jorden där hela 98,6 procent svarar att de utan problem är beredda att bo granne med någon av en annan raslig bakgrund än dem själva och i andra typer av s k in/toleransstudier framgår det att andelen ”autentiska” rasister bland svenskarna idag är nere på 1-2 procent (om ens det), d v s antifascismen och antirasismen har idag ”nått vägs ände” i den meningen att det inte finns några fascistiska och rasistiska svenskar kvar att ”rädda”, ”omvända”, ”fostra” och ”frälsa” – i stort sett samtliga just nu levande svenskar har helt enkelt internaliserat antifascismen och antirasismen i sina psyken på just det traditionella ”sanna lutheranska” sättet. Sverige är slutligen också den hittills enda suveräna nationalstat i världen som på kort tid både har inrättat ett statligt antifascistiskt (eller kanske snarare antinazistiskt) institut (d v s Forum för levande historia) och ett statligt antirasistiskt institut (d v s Segerstedt-institutet), och vidare kan Sverige idag ståta med att styras av världens hittills enda (självdeklarerade) antirasistiska (liksom även feministiska) regering.