Om den solkiga svenska inställningen till krigsförbrytare

Apropå det aktuella åtalet mot de hemvändande svenska IS-frivilliga som alla nu hoppas på ska leda till fällande dom utifrån de bildbevis som åklagaren åberopar: Sverige har under hela efterkrigstiden rankats som det allra sämsta demokratiska västlandet vad gäller att utreda, gripa, åtala och lagföra invånare i landet som begått övergrepp, massakrer och krigsbrott i samband med konflikter världen över. ”Omvänt” har Sverige alltid sedan efterkrigstiden betraktats som det europeiska land där det (likt Sydamerika) går att byta identitet, börja om på nytt och även vila upp sig och under perioder ”ta det lugnt” bland allsköns krigsförbrytare, krigsfrivilliga, legosoldater, agenter, yrkesmördare, lägervakter m fl vilka mer eller mindre har eller har haft som yrke och sysselsättning att döda andra människor.

Ingen av de hemvändande svenska SS-frivilliga dömdes exempelvis för det de gjort under krigsåren förutom att några ställdes inför krigsrätt som stamanställda officerare vilka hade övergivit sin post i svenska armén för att ta värvning i den tyska krigsmakten: Dåvarande SÄPO förhörde visserligen flertalet av dem, men var i stort sett bara intresserad av ryssarnas vapenteknik och strategitänk. Faktum är att SÄPO inte ens frågade om svenskarna eventuellt hade deltagit i att döda civila, judar eller romer, och när flera av de f d SS-frivilliga själva började berätta om övergrepp och krigsförbrytelser så följde SÄPO inte ens upp detta i förhören – det var s a s fullständigt ovidkommande och oväsentligt för svensk del.

Vidare har Simon Wiesenthal-centret försett flera svenska regeringar med långa namnlistor på misstänkta krigsförbrytare som anlände till Sverige efter Andra världskriget ända sedan 1960-talet – balter, tyskar och andra som slogs på Nazi-Tysklands sida – och förgäves begärt att Sverige åtminstone ska inleda förundersökningar mot dessa (jag ”sitter” så klart namnen, men väljer att inte ”hänga ut” dem då deras barn och barnbarn i huvudsak fortfarande bor och lever här i Sverige). Otaliga är också de vittnesmål från invandrade som känt igen och identifierat krigsförbrytare, bödlar och mördare från sina hemländer som bosatt sig här i Sverige. Och ironiskt och bisarrt nog var det en utlandsadopterad svensk som till sist kom att bli den förste att dömas för krigsbrott för de övergrepp han hade begått i Bosnien.

Å ena sidan går det att se denna envisa och sturska svenska vägran att åtala och döma krigsförbrytare som en ärlig och uppriktig vilja att försöka förhålla sig neutral och objektiv till komplexa konflikter i närhistorien och samtiden, och som ett uttryck för en måhända naiv önskan om att ställa sig utanför både världen och historien. Å andra sidan går det att tolka det som att Sverige (återigen) inte lever upp till de internationella MR-åtaganden som landet har tagit på sig och kanske framför allt och inte minst som ett uttryck för en närmast total brist på empati för alla de 100 000-tals minoritetsinvånare i landet som faktiskt har flytt ifrån och drabbats av de senaste decenniernas olika konflikter på jorden.