Östasiatiska museet använder rasperformativitet och rasiscensättningar för att kunna nå fram till barn och ungdomar

I dessa höstlovs- och Halloween-tider (liksom i en tid när Östasien på allvar faktiskt är på väg att utmana och kanske t o m detronisera Västs hittills närmare 500-åriga dominans över planeten och mänskligheten) anordnar Östasiatiska museet i Stockholm, ett av världens mest förnämsta museer i sitt slag utanför Kina (inte minst då svenska forskare, diplomater, affärsmän, upptäcktsresanden, äventyrare och en och annan Bernadotte-prins lyckades samla på sig och ”hemföra” ett mycket stort antal ovärderliga kulturskatter, föremål och artefakter från regionen under kolonialtiden, naturligtvis med mer eller mindre tvivelaktiga metoder), en ”möt Tang-dynastins kineser på riktigt”-visning för barn och ungdomar med delar av museipersonalen utklädda till asiater.

Det finns åtskilligt att säga om både Östasiatiska museet och Världskulturmuseerna vari Östasiatiska ingår tillsammans med Etnografiska museet, Medelhavsmuseet och Världskulturmuseet (i Göteborg), och vilka alla har det gemensamt att de inhyser de icke-västerländska och icke-kristna samlingarna i landet, liksom om rasperformativitet i allmänhet och om svenska rasiscensättningar i synnerhet och inte minst om rasperformativa praktiker som inbegriper iscensättningar av asiater.

Jag har genom åren som det heter skrivit spaltmeter och publicerat ett stort antal texter om Sveriges och svenskarnas relationer till och syn på Östasien och östasiater liksom om rasperformativitet (ett teoretiskt begrepp som jag själv f ö har myntat och populariserat) och rasiscensättningar både i historien och i samtiden, både i den borgerliga högkulturen och i den proletära populärkulturen, och både i och utanför Sverige, och likaså har jag som politisk debattör och aktivist gång efter annan kritiserat rasstereotyper av asiater och den svenska rashumorns paradnummer ”gulinghumorn” sedan 1990-talet (och det jag kan säga till den som undrar är att tyvärr har förekomsten och bruket av dem bara ökat sedan dess, och både i kvantitet och ”kvalitét”), så jag tänker inte upprepa mig här.

Det jag har lärt mig är dock att särskilt vita barn och ungdomar i Sverige, men även (icke-asiatiska) icke-vita barn och ungdomar, idag har mycket svårt att relatera till något annat än just rasperformativa iscensättningar och rasstereotyper när de tänker på och möter något eller någon som överhuvudtaget påminner dem om Östasien och östasiater just på grund av den massiva närvaron av rasstereotyper av asiater av alla de slag i dagens Sverige (i reklamfilmer och annonser, i spelfilmer och på teve, inom barn- och ungdomskulturen, på olika scener och i olika shower, på internet och i dataspel o s v) och framför allt i relation till den närmast totala frånvaron av fysisk-kroppsliga asiater i det offentliga rummet som är desto mer förvånande just mot bakgrund av den östasiatiska regionens allt viktigare roll i världen och det faktum att landets östasiater faktiskt i demografisk storlek och styrka nästan exakt matchar antalet afrosvenskar och antalet svenska latinos/latinas, två minoriteter vilka idag onekligen är alltmer representerade inom både offentligheten i stort (i medierna, i kulturvärlden, i civilsamhället, i debatten, i politiken o s v) och i det officiella Sverige inklusive som knutna till eller anställda vid offentliga kulturinstitutioner och museer.

Så för avsluta och tala klarspråk:

Vita (och andra icke-asiatiska) barn och ungdomar i dagens Sverige kan idag helt enkelt inte hantera, relatera till och ackommodera Östasien och östasiater annat än genom rashumor för att deras hjärnor (d v s på en medicinsk-neurologisk nivå), deras livsvärldar (d v s fenomenologiskt sett) och deras ”omedvetanden” (d v s utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv) har blivit så överösta och matade med rasstereotyper och rasiscensättningar av asiater att ingenting annat längre biter på dem än att helt enkelt fortsätta att föda deras omätliga begär (barn liksom djur är som bekant alltid både omåttliga och omätliga) efter ännu mer ”gulinghumor” och efter ännu mer yellowface-rasperformativitet precis som Östasiatiska museet nu gör.

Det innebär exempelvis att när vita (och andra icke-asiatiska) barn och ungdomar stöter på, interagerar med eller bara ser en materiell fysisk-kroppslig asiatisk människa i det offentliga rummet så kan de inte låta bli att associera till rasstereotyper – ”gulinghumorn” har så att säga blivit deras enda referensram och resonansbotten just på grund av att de är barn som växer upp i dagens Sverige.

Att tillfredsställa barnens och ungdomarnas begär efter och behov av den lust och njutning som all konsumtion av rasstereotyper och rasiscensättningar alltid producerar är därför helt enkelt det enda sättet att pedagogiskt och neurologiskt nå fram till dagens barn och ungdomar om en likt Östasiatiska museet vill lära dem något substantiellt överhuvudtaget om Östasien och östasiater.