Om 1960-talets svenska skräck för rasblandning i relation till de utlandsadopterade

Få känner idag till att från och med 1914 när Sverige införde sin första (rasbiologiskt motiverade) invandringslag och ända fram tills 1976 låg ansvaret för invandringspolitiken och för landets alla invandrare och minoriteter hos Medicinalstyrelsen, och från 1968 hos Socialstyrelsen (1968 sammanslogs nämligen Medicinalstyrelsen med Socialstyrelsen). Även om Statens invandrarverk hade existerat sedan 1969 så var det m a o inte förrän 1976 som dagens Migrationsverket, som sorterar under Justitiedepartementet, fick det fulla ansvaret för den svenska invandringspolitiken.

Detta hade att göra med att både invandrare och minoriteter under större delen av 1900-talet betraktades genom rastänkandets prisma – d v s de var i det närmaste helt och hållet en biologisk-medicinsk fråga och fr a ett närmast permanent hot mot de nordiskt vita majoritetssvenskarna. Den svenska invandrar- och minoritetspolitiken (i praktiken den svenska raspolitiken) handlade nämligen aldrig om att rent biologiskt-medicinskt utrota invandrarna och minoriteterna även om flera av dessa (särskilt romer och resande) utan tvivel kom att decimeras betydligt rent demografiskt p g a tvångssteriliseringar, tvångsaborter och tvångsomhändertaganden av barn, utan alla typer av lagar och interventioner som rörde invandrarna och minoriteterna syftade blott och bart till att till varje pris förhindra det som då kallades rasblandning med alla till buds stående (demokratiska) medel. Framför allt resulterade detta allomfattande och överordnade syfte bakom den svenska invandrar- och minoritetspolitiken att förhindra rasblandning i olika försök att mer eller mindre framgångsrikt segregera bort och exkludera invandrarna och minoriteterna och därmed minimera de fysisk-kroppsliga ”kontaktzonerna” med majoritetssvenskarna.

På grund av detta var det alltid de svenska medicinarna och den svenska läkarkåren som ända fram tills 1960-talet fick i uppdrag att studera de svenska invandrarna och minoriteterna även när det egentligen handlade om sociala utredningar och studier som regering och riksdag beställde. På 1950- och 60-talen gick exempelvis uppdraget att studera och kartlägga samtliga svenska romer (inklusive att mäta deras kroppar) till de svenska medicinare som tillhörde den sista generationen svenska rasforskare, och så sent som på 1970-talet ville några av dessa genomföra en liknande totalstudie över de svenska samerna, men riksdagen sade då nej till detta – efter 1968 var den svenska rasforskningens tid helt enkelt över.

På 1960-talet utredde Medicinalstyrelsen följaktligen på regeringens uppdrag frågan om den internationella adoptionens vara eller icke-vara för Sveriges del p g a att ett fåtal svenskar redan hade börjat adoptera barn från bl a Sydkorea, och kom då fram till att det inte var lämpligt att svenskarna skulle börja adoptera ”barn från främmande rasgrupper” både p g a att det i sig ej helt enkelt var ”önskvärt” ur ”den högstående rasens synpunkt” (d v s för de nordiskt vita majoritetssvenskarnas skull, vilka betraktades som vitast av alla vita folk på jorden) och än mer p g a att adoptivbarnen från kolonierna som vuxna med all sannolikhet skulle få barn med och därmed blanda sig med den vita majoritetsbefolkningen.

En ultrakonservativ tidning som naturligtvis stödde Medicinalstyrelsens hållning i adoptionsfrågan kunde t ex skriva: ”Låt oss alltså adoptera svarta, bruna, gula och röda barn från skilda håll i världen, på det att de sedan vid mogen ålder må sätta avkomlingar till världen med de vita svenskarna! Sedan dröjer det inte många generationer förrän ”rashögfärden” drunknat i ett melerat folkhav.”       Under 1960-talet rasade debatten om adoptionsfrågan parallellt med debatten om romernas situation, och båda dessa frågor sågs vid den här tiden explicit som rasfrågor och rasdebatter. Under detta årtionde genomfördes också ett flertal attitydundersökningar som visade att svenska folket överlag var mycket intolerant och hyste starka åsikter i rasfrågan – särskilt gällde detta till skillnad från idag barnen, ungdomarna och de unga vuxna.

Samtidigt föddes även Sveriges första årskullar av icke-vita blandade på 1960-talet i samband med att fr a svarta amerikaner började besöka landet i allt större utsträckning liksom enstaka studenter och enstaka flyktingar från exempelvis Iran, Turkiet, Algeriet, Japan, Kina, Sydafrika och Brasilien. Som alla vet så avgick den dåvarande antirasistiska sidan, d v s den gryende 68-vänstern, med segern i dessa rasdebatter, och efter 1968 vände allting över en natt: adoptionssiffrorna rakade då i höjden och under 1970-talet adopterar svenska folket fler icke-vita adoptivbarn från de gamla kolonierna proportionellt sett än några andra västländer och 1970-talet, och än mer 1980-talet, är också det decennium då tusentals icke-vita blandade föds.

Så hur blev det då vad gäller de adopterade och 1960-talets farhågor att de skulle ”blanda sig” med de vita svenskarna? Idag är merparten av landets 55 000 utlandsadopterade vuxna, och vilket gör att det nu är möjligt att se tillbaka på och sammanfatta och utvärdera det på alla sätt och vis gigantiska svenska adoptionsprojektet, och i de fall då vuxna adopterade har en partner (oavsett sexuell läggning) så handlar det rent statistiskt nästan uteslutande om majoritetssvenskar, och detsamma gäller när vuxna adopterade har barn. Däremot är utlandsadopterade överlag långt oftare singlar och barnlösa än den svenska majoritetsbefolkningen, och än mer i jämförelse med den svenska minoritetsbefolkningen, och särskilt gäller det de adopterade männen bland vilka mycket höga procentsiffror är singlar och barnlösa.

Detta demografiska faktum ställer frågan om det svenska adoptionsprojektet helt enkelt blev ett lyckat projekt eller ej både i relation till sedvanliga frågor om integration och assimilering i stort och utifrån den s k kontakthypotesen och närhetsprincipen som säger att de minoritetsinvånare som rent fysiskt-kroppsligen befinner sig närmast majoritetsbefolkningen (i de adopterades fall handlar det ju om att de faktiskt t o m befinner sig i majoritetssvenskarnas hem, och t o m i många fall även i deras sovrum/sängar) är de som det ska gå allra bäst för utifrån allehanda utfallsvariabler. Så varför har inte fler vuxna adopterade lyckats bli tillsammans med majoritetssvenskar och än mer få barn med majoritetssvenskar? Beror det kanske helt enkelt på ett kvardröjande rastänkande i det svenska folkdjupet?