Att bli kallad rasist är att bli utskriven ur svenskheten: Om det svenska antirasistiska hatet mot glosan ras

Det kan vara förtal att kalla någon rasist skriver Mårten Schultz i Svenska Dagbladet apropå Twitter-bråket mellan Martin Aagård och Richard Herrey:

http://www.svd.se/ar-det-fortal-att-kalla-nagon-rasist/om/sverige

I det enda land i världen där under 0,5-1% (om ens så många nuförtiden) ser sig själva som rasister eller åtminstone vidkänner att de ansluter sig till ett ideologiskt och medvetet rastänkande har rasiststämpeln och rasistepitetet kommit att bli det värsta en svensk kan kallas och bli behäftad med bredvid pedofilstämpeln och så klart också bredvid de gamla klassiska nazist- och fasciststämplarna. Det går till och med att hävda att att bli kallad rasist, och fr a att bli sedd som rasist av andra svenskar är helt enkelt detsamma som att faktiskt bli utskriven och utkastad ur svenskheten och därmed hela den nationella gemenskapen (d v s social död och stigmatisering, och vilket är något jag själv delvis har råkat ut för p g a just det).

Själv har jag sedan länge försökt att undvika att ens använda termen ”rasism” och glosan ”rasist” även när de kan vara relevanta och likaså avhåller jag mig så gott det går från att använda adjektiv- och adverbformerna ”rasistisk” och ”rasistiskt” just p g a att dessa enligt mig inte längre är användbara, konstruktiva och produktiva i nutidssvenskan och i ett svenskt samtidssammanhang utifrån ett rent semantiskt perspektiv. Jag föredrar därför att hellre tala öppet om ras och att säga eller skriva att det och det handlar om ett rastänkande eller är ett uttryck för dito och jag använder ordsammansättningar som rasstereotyper, rasperformativa handlingar, rassegregation och rasdiskriminering i st f att exempelvis säga eller skriva rasistiska stereotyper.

Samtidigt är jag mycket väl medveten om att jag är en av ytterst få svensktalande som inte är nationalsocialist och använder ordet ras, och som därför så medvetet går emot mitt eget förstaspråks semantiska, sociala, kulturella och politiska tabubeläggande av rasordet, och bl a därför har jag följaktligen och helt logiskt i enlighet med semiotikens och diskursteorins hårda regler och lagar själv blivit stämplad som och blivit kallad rasist av både s k ”rasister” och antirasister (inte minst av de sistnämnda) oräkneliga gånger och mina texter och föredrag och diskussionsinlägg både IRL och i sociala medier har likaså otaliga gånger stämplats som rasistiska p g a att jag så ohämmat och explicit använder mig av glosan ras och dess olika avledningar och sammansättningar.

Alla som någon gång har slagit på ordet ras i Svenska Akademiens ordbok vet att mellan ca 1850-1960 var glosan ras oerhört produktiv i den svenska som talades då: det fanns i det närmaste hur många ordsammansättningar som helst som innehöll ordet ras (”rasstolthet”, ”rasmedvetenhet”, ”rastänkande” o s v). Det är väl på sätt och vis denna ordskatt som jag indirekt ansluter mig till genom att försöka undvika beteckningen ”rasistisk” och än mer epitetet ”rasist”. Termen ”rasism” och ord som ”rasist” dyker nämligen först upp i tryckt form på svenska under krigsåren men slår igenom ordentligt först långt senare, nämligen efter 1968, och termen ”rasism” används på svenska först från 1970- och 80-talen och ersätter först då andra termer som t ex begreppet rasdiskriminering.

Den semantiska och diskursiva tabuiseringen av ordet ”ras” är m a o en mycket ny företeelse i svenska språket och nutidssvenskan och i den svenska samtidskulturen. Det ursinniga svenska antirasistiska bärsärkarliknande hatet och vreden mot rasordet har som vi alla vet även resulterat i att Sverige blev den första suveräna nationalstaten på jorden att helt och hållet avskaffa ordet ras från själva språket genom ett enhälligt riksdagsbeslut redan i början av 2000-talet (och hade SD suttit i riksdagen då, så är jag fullkomligt övertygad om att även SD hade röstat för att avskaffa glosan ras). Allt detta har föranlett att åtskilliga ultraradikala ”anti-ordet ras”-förespråkare t o m har argumenterat för (t ex den gamle invandringsforskaren Charles Westin) att termen ”antirasist” också borde avskaffas då beteckningen ju faktiskt rent språkligt reproducerar ordet ras.

Det är också ett faktum att inga andra ord kan locka fram så starka fysiskt-kroppsliga reaktioner, aversioner och aggressioner hos svensktalande som har svenska som modersmål (särskilt hos alla enspråkiga majoritetssvenskar) än just glosan ras: många svensktalande som någon gång tvingas säga ordet ras brukar reagera med att rodna, fnissa till, titta bort eller titta ned, rynka pannan och/eller på näsan, skaka till och skälva med kroppen, sänka rösten, göra citattecken med fingrarna eller flika in ”den sociala konstruktionen av…” (det sistnämnde gäller fr a de högutbildade och höginkomsttagande SACO-svensktalande). Det finns helt enkelt varken några s k runda ord eller några svärord i nutidssvenskan som har den psyko-lingvistiskt-somatiska effekten på svensktalande som ordet ras har idag.

Och för att avsluta denna språkhistoriska och semantiska utläggning om rasistepitetet och om glosan ras: Ras ersätts med etnicitetsbegreppet först på 1970- och 80-talen, och det är först då som ordet i dess adjektivform (”etnisk”) blir alltmer vanligt förekommande. Etnicitetsbegreppet är m a o en mycket ny företeelse i nutidssvenskan: första gången adjektivformen ”etnisk” dyker upp i tryckt form är på 1960-talet och först på 1980-talet blir termen ”etnicitet” vanligare i tryckt form i svenska språket (och idag heter det som bekant ”etnisk diskriminering” och inte ”rasdiskriminering” i officiella och juridiska sammanhang).