SVT:s snyftreportage om de svenska adoptanterna i Kenya fortsätter

SVT:s afrikakorrespondent Johan Ripås fortsätter att pumpa ut sina översentimentala snyftreportage till svenska folket om alla (vita) svenska och skandinaviska (hetero)par som lever ”i skräck” i Kenya över att ha blivit ”fråntagna sina barn” alternativt att ”deras” barn ska tas ifrån dem.

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/adoptivfamiljerna-i-skrack-efter-myndigheternas-hot

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/vi-packade-en-liten-vaska-med-tandborste-och-ombyte

De känslor som de svenska adoptanterna uttrycker är ett tydligt exempel på hur stark den koloniala white captivity-fantasin fortfarande är (”vi tänker oss för varje gång vi går ut”) liksom ett utmärkt exempel på den progressiva och radikala antirasistiska kärleksdiskurs som internationell adoption grundar sig på (d v s att vita människor faktiskt är kapabla att ta hand om, krama och älska icke-vita barn), och som överhuvudtaget inte går att ifrågasätta ens när adoptionerna är oetiska och korrupta, och när de adopterade egentligen visar sig ha föräldrar och familjer.

White captivity-fantasin handlar om den obeskrivliga skräck som vita människor kan känna inför att vara fast hos icke-vita mot sin egen vilja: det handlar om ett kontinuum från att bli tillfångatagen och vara gisslan hos icke-vita till att känna irritation och olust över att inte kunna påverka sin situation trots ens pengar och trots ens vithet på besök i ett land i Tredje världen p g a byråkrati, krångel, kulturkrockar och andra ”konstigheter” som i slutänden stavas barbari och primitivism.

Slutligen ger svenskarna uttryck för just den typ av ägandekänsla som kännetecknar människor som växt upp i en kultur präglad av både marknadsekonomi, etnocentrism och heterokärnfamiljsnorm – ett barn kan enligt svenskarna uppenbarligen bara tillhöra ett land, en kultur, ett språk och en (kärn)familj: ”Allt förnuft och känsla säger att han hör hemma hos oss.”

Och sist men inte minst – meningen ”det pågår en infekterad strid mellan kenyanska adoptionsorganisationer och en nybildad adoptionsmyndighet” ska översättas med att de kenyanska adoptionsbyråerna naturligtvis är minst lika korrupta som de allra allra flesta adoptionsbyråer är i Afrika, Asien och Sydamerika, och att den kenyanska statsapparaten nu äntligen en gång för alla försöker stävja all den lukrativa trafficking av barn och människohandel som adoptionsbyråerna bevisligen har gjort sig skyldiga till i landet på senare år p g a den ständiga och omätliga efterfrågan på adoptivbarn från västländer som Sverige.