Adoptivföräldraperspektivet dominerar Sverige

Adoptivföräldraperspektivet fortsätter att mer eller mindre fullständigt dominera svenskarnas syn på adoption: Efter SVTs adoptanthegemoniska rapportering om de oetiska adoptionerna i Kenya kommer nu en ny roman av Cilla Naumann, Bära barnet hem, som handlar om adoptivföräldraskapet liksom en ny film regisserad av Lisa Siwe, Glada hälsningar från Missångerträsk med Martina Haag och Ola Rapace i huvudrollerna, som handlar om att (vilja) bli adoptivförälder.

I det land i världen som överlägset har adopterat flest utrikes födda barn per invånare är det å ena sidan kanske inte så konstigt att adoptivföräldraperspektivet dominerar så, men å andra sidan finns det gott om kritiska adoptivföräldraröster som hörs i offentligheten både i medierna, genom kulturproduktioner och i akademin i andra västländer, t ex i Danmark och USA: varför vågar de kritiska adoptivföräldrarna i Sverige inte träda fram?