SD:s stöd har fyrdubblats sedan riksdagsinträdet 2010: Om SD och det förträngdas återkomst

Ur Dagens Metro: SD är nu landets största parti om det hade varit val idag enligt Yougovs mätning i augusti – 25,2% jämfört med 23,4% för S och 21% för M.

11911539_10153144707695847_1089650975_n

Det ska sägas att opinionsundersökningen är gjord under en mycket speciell tid: Denna sommar har som alla vet i det närmaste helt och hållet präglats av den s k ”invandringsfrågan” som enligt Aftonbladets undersökning för fyra dagar sedan nu har seglat upp på plats nummer ett som den fråga som engagerar svenskarna allra mest. Detta ska jämföras med att inför 2014 års val var ”invandringsfrågan”, som ju egentligen är ett slags kodord för utomeuropeisk/icke-västerländsk migration och utomeuropeiska/icke-vita minoriteter (inklusive romer), den femte viktigaste frågan för svenska folket. Under Almedalsveckan i början av sommaren var ”invandringsfrågan” all over, och i den pågående offentliga debatten och på ledarsidorna har ”invandringsfrågan” stötts och blötts som aldrig förr under sommarmånaderna.

Det finns så klart en hel del att säga om Yougovs undersökningsmetod: frågan är nu om denna trend håller i sig i de andra stora opinionsundersökningarna som görs. Det är dock ett faktum att detta är första gången någonsin som SD framstår som landets största parti i en opinionsundersökning. Samtidigt är SD redan det enskilt största partiet bland landets majoritetssvenska män, och i flertalet av de mindre kommunerna blev SD det näst största partiet i de olika valen under supervalåret 2014.

Det skulle inte förvåna om SD åtminstone är på väg att gå om M även i de andra undersökningarna. För alla som är insatta i den svenska extremhögerns och borgerlighetens historia under första hälften av 1900-talet så innebär det helt enkelt de gamla lundakonservativas, unghögerns och den svenska radikalkonservatismens triumfatoriska revansch (läs: Sveriges nationella förbund, d v s de gamla MUF:arna som bröt med M 1934) – ja helt enkelt på nivå med det förträngdas återkomst vad gäller relationen mellan den svenska extremhögern och den svenska borgerligheten även om det kan låta lite väl dramatiskt. För den som är intresserad av denna för de allra flesta okända historia, se bl a Per Svenssons och Ola Larsmos insiktsfulla artiklar i frågan:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/liberalers-okenvandring-hogerut

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/per-svensson-vad-ar-det-som-ar-ruttet-i-lund

http://www.dn.se/kultur-noje/sds-hat-mot-demokratin-ar-konstant

Sedan ska det också sägas att ända sedan SD bildades 1988 har partiet i det närmaste fördubblats mellan varje val, och efter att SD kom in i riksdagen 2010 har väljarstödet fyrdubblats: Inget annat parti med högerextrema rötter har helt enkelt växt sig så stort på så kort tid någon annanstans i Europa. Det handlar m a o om en exempellös exponentiell tillväxt som få om ens några andra partier tillhörande samma partifamilj som SD kan mäta sig med någonstans i Europa. Våra grannländers högerpopulistiska partier har trots allt växt till sig och kapat åt sig brons- eller silvermedaljen under loppet av en längre tidsperiod, och det gäller även med vissa undantag motsvarande partier på kontinenten.

Under många år var svenskarna som bekant mäkta stolta (och med rätta) över att vara en av endast 4-5 suveräna stater i Europa som saknade ett högerpopulistiskt och högerextremt parti i den folkvalda församlingen: nu är Sverige plötsligt det land i Europa där ett sådant partis rekordtillväxt är fullständigt unik.