SVT levererar snyftreportage om blivande adoptivföräldrar i Kenya och reproducerar koloniala föreställningar

SVT levererar upphetsade snyftreportage om de svenska och danska paren i Kenya vars adoptivbarn har visat sig ha familjer och därmed inte vara föräldralösa, och i Rapport beklagar den svenska adoptionsorganisationen Barnens vänners ordförande indirekt att Kenya numera är en suverän och självständig stat och inte en längre en europeisk koloni, d v s landet har idag jurisdiktion över sina egna invånare vilket innebär att svenskar och västerlänningar inte längre kan komma dit och hämta barn för adoption hur som helst: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/mardrom-for-de-svenska-familjerna

Samtidigt är rapporteringen i danska medier annorlunda – kritiska perspektiv på adoption får också plats där: http://www.kristeligt-dagblad.dk/danmark/er-adoption-i-barnets-tarv

När ska Sverige förstå att det stora flertalet av alla barn som har adopterats till Sverige och till andra västländer och som fortfarande adopteras idag inte är föräldralösa, utan har GJORTS föräldralösa och därmed s k ”adopterbara” av korrupta postkoloniala regimer i Tredje världen och av en profithungrig adoptionsindustri liksom av den svenska och västerländska efterfrågan på ”Tredje världen-barn” genom att deras bakgrundshistorier har manipulerats och genom att deras ursprungsidentiteter har raderats och förfalskats (för alltid dessutom, d v s detta manipulerande med de adopterades identiteter gör det omöjligt eller åtminstone oerhört svårt att försöka spåra ursprungsfamiljen i ursprungsländerna i Tredje världen för de adopterade som vill det)? Inte ens de västerländska kändisadoptanternas barn har visat sig vara föräldralösa: bl a Madonnas adoptivson från Malawi och Angelina Jolies och Brad Pitts adoptivbarn från Etiopien och Kambodja adopterades exempelvis på ett oetiskt sätt eller har visat sig ha familjer.

Sverige verkar fortfarande leva med föreställningen om att de gamla kolonierna fullkomligt översvämmar av föräldralösa barn som bara väntar på att få komma till Sverige för adoption.

Det som gör denna nyhetsrapportering så bisarr för att inte säga pervers är också att samtidigt som omsorgen för svenskar som vill adoptera barn utomlands är fortsatt något av en riksangelägenhet så blir hetsen mot alla de ensamkommande barn som tar sig till Sverige på egen hand som bekant allt hätskare. Det blir därmed uppenbart att vissa invandrade barn är mer välkomna än andra och därmed mer värdefulla än andra – adoptivbarn uppfyller helt enkelt ett behov hos svenska folket som inte andra invandrade barn anses göra.