Per Wästberg: Pippi Långstrumps förlaga var ett afrikanskt adoptivbarn. Är Pippi en historia om ett blandbarn?

Författaren Per Wästberg uppmärksammar idag i SvD Kultur att Pippi Långstrumps förlaga mycket väl kan ha varit ett afrikanskt adoptivbarn som förekommer i en svensk barnbok från 1918, och som i sin tur mycket väl kan vara den allra första europeiska barnboken överhuvudtaget (som då intressant och fascinerande nog råkar vara svensk!) som skildrar en riktig s k transrasial adoption, d v s en adoption över rasgränserna där vuxna vita adopterar ett icke-vitt barn. Det handlar om barnboken Lotti och Tatti, skriven av Märtha Rosencrantz och illustrerad av Jenny Nyström.

http://www.svd.se/pippi-langstrumps-okanda-forebild-var-svart

Under första hälften av 1900-talet odlades fantasier om att adoptera icke-vita barn från kolonierna i den västerländska barn- och ungdomslitteraturen, och det var då djur som fick symbolisera dessa barn – de mest välkända exemplen från denna tid torde vara apan Nicke Nyfiken, elefanten Babar och björnen Paddington (jag har själv skrivit om dessa transrasiala adoptionsfantasier i den västerländska barn- och ungdomslitteraturen – se sid. 8-10 http://www.tobiashubinette.se/transrasiala_fantasier.pdf). Detta var under en tid när människorna i kolonierna uppfattades och framställdes som ”djuriska” i Väst, och ”exotiska” djur och icke-vita barn flöt därför gärna samman i fantasiernas och fiktionens värld.

Det unika med denna svenska barnbok är just att den inte handlar om ett ”exotiskt” djur som adopteras av vita utan om ett konkret fysiskt-kroppsligt barn från Afrika som adopteras av vita svenskar innan adoptionerna från kolonierna ens hade påbörjats (det var som bekant först på 1960- och 70-talen som svenskarna och västerlänningarna började adoptera barn från de gamla kolonierna i större skala).

Om det nu är så att detta är den första europeiska barn- och ungdomsboken som skildrar en transrasial adoption, så ställer det så klart frågor om varför den ”råkar” vara svensk? Faktum är nämligen att svenska missionärer verkar ha tagit hem enstaka barn från kolonierna som ”adoptivbarn” redan under första hälften av 1900-talet (OBS – de var verkligen mycket mycket få, men de dyker ibland upp i dåtidens medier), d v s det finns antagligen en lång tradition av att vilja ta hand om icke-vita barn i Sverige som åtminstone delvis kan förklara varför Sverige senare framåt 1900-talets slut kom att bli det land  i världen som proportionellt adopterade flest barn från de gamla kolonierna.

Dessutom var adoptionsfantasin ett vanligt förekommande argument i dåtidens ”rasdebatter”: Den mytomspunne liberalen och antifascisten Herbert Tingsten brukade i debatter med nazister under mellankrigstiden måla upp idén att ta hit ett barn från Afrika och låta vita svenskar adoptera barnet. Tingstens poäng var att om detta händelsevis skulle äga rum någon gång i framtiden, så skulle det barnet bli som en vit svensk på alla sätt och vis – d v s miljön väger mer än arvet menade Tingsten, och därmed var nazisternas radikala rastänkande felaktigt.

Och om det nu är så att Pippis förlaga är ett afrikanskt adoptivbarn som Wästberg föreslår idag, så ställer det så klart frågor om vem Pippi egentligen är ur ett postkolonialt perspektiv: är Pippi kanske t o m blandad (i fantasins värld) mot bakgrund av att hennes pappa är kung på en ö i Söderhavet? Är Pippi m a o möjligen egentligen en historia om ett blandbarn som just p g a hennes koppling till kolonierna är ”vild”, ”anarkistisk” och ”okontrollerad”?

Och slutligen: mot bakgrund av att Wästberg själv är känd för att han var en av de mest stridbara intellektuella i Sverige vad gäller att bekämpa apartheid i Sydafrika och att överhuvudtaget engagera sig för Afrika och afrikaner under och efter avkolonialiseringen – vad innebär det att han som barn uppenbarligen älskade barnboken Lotti och Tatti ur ett psykoanalytiskt perspektiv?