Extrema fattigdomssiffror bland icke-vita barn och ungdomar i dagens Sverige

SvD har idag ett reportage om barnfattigdomens utveckling i Sverige under de senaste åren, som visserligen sjunker successivt överlag men som samtidigt uppvisar allt större skillnader mellan barn med utländsk bakgrund och barn med svensk bakgrund: http://www.svd.se/farre-fattiga-barn-i-stockholm-men-fler-i-malmo/om/sverige

Barnfattigdom handlar om att mäta alla hushållsenheter i landet där någon under 18 år finns folkbokförd vare sig denna är biologiskt relaterad till de vuxna som bor i hushållet eller ej, d v s det handlar inte bara om hetereosexuella kärnfamiljer utan även adoptivbarn, fosterbarn, styvbarn och ”släktingbarn” ingår i statistiken liksom självklart alla former av familjebildningar (naturligtvis även samkönade par med barn och storfamiljshushåll samt kollektivboenden), och barn kategoriseras som fattiga när de vuxna de bor tillsammans med antingen har en mycket låg inkomst eller är beroende av bidrag.

Tyvärr har de som regelbundet följer upp barnfattigdomen (såsom organisationer som Rädda barnen, kommuner som Stockholm, Göteborg och Malmö och forskare som Tapio Salonen) hårdnackat vägrat att särskilja barn med utomeuropeisk eller utomvästerländsk bakgrund i den färgblinda antirasismens namn för att inte peka ut och stigmatisera icke-vita barn och ungdomar. Siffrorna i SvDs reportage är därmed missvisande för att inte säga friserade och än mer ”skönmålande” är den trubbiga uppdelningen mellan svensk och utländsk bakgrund som alla militanta antirasister i landet, både på vänster- och högerkanten, tyvärr försvarar med näbbar och klor för att, som det heter, just inte stigmatisera vissa befolkningsgrupper.

Jag har dock under många år själv skärskådat barnfattigdomsstatistiken, och utifrån det faktum att barnfattigdomen är extremt koncentrerad till landets miljonprogramsområden så går det ändå att med stor säkerhet räkna ut vilka som egentligen är de fattiga i dagens Sverige.

Rakt av växer just nu 5,2% av alla barn med svensk bakgrund upp som fattiga medan 29,1% av alla barn med utländsk bakgrund gör det.

Bland dessa 5,2% ingår även blandade barn, d v s de som har en inrikes född och en utrikes född förälder, liksom den s k ”tredje generationen”, d v s de vars föräldrar är födda i Sverige med vardera två utrikes födda föräldrar. Den riktiga procentsiffran ”helvita helsvenska” barn som växer upp i hushåll som klassificeras som fattiga är idag nere på 2,5%, och den siffran verkar fortsätta att sjunka (och vilket naturligtvis är bra – vita barn ska absolut inte behöva vara fattiga lika lite som andra barn).

De 29,1 procenten barn med utländsk bakgrund som växer upp i fattiga hushåll kan i sin tur delas upp på följande kategorier:
50% av de utrikes födda barnen växer upp som fattiga (d v s den s k ”första generationen”)
40% av de inrikes födda barnen med två utrikes födda föräldrar växer upp som fattiga (d v s den s k ”andra generationen”)
25% av de inrikes födda barnen med en utrikes född och en inrikes född förälder växer upp som fattiga (d v s de s k ”blandbarnen”)

Uppdelat på område och bostadsort blir det om möjligt än tydligare vilka som är fattiga och vilka som inte är det. I landets miljonprogramsområden i de tre storstadsregionerna och i de mellanstora städerna där invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika dominerar, växer idag mellan 35-55% av alla barn upp i hushåll som är fattiga medan under 2% av barnen i de historiska innerstäderna och i villa- och radhusområdena växer upp som fattiga.

Idag har hela 35% av alla under 18 år i landet utländsk bakgrund och 20% eller mer än hälften av dessa har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika. En tredjedel av alla barn i Sverige idag är m a o minoritetsbarn och en femtedel av alla barn i dagens Sverige är icke-vita (bl a p g a kraftigt fallande fruktsamhetstal inom den majoritetssvenska befolkningen).

Mot bakgrund av alla dessa procentsiffror framgår det att ca 40% (sic! och OBS: FYRTIO PROCENT) av alla icke-vita barn i landet just nu växer upp i fattiga hushåll jämfört med 2,5% av alla vita svenska barn.

Skulle Sveriges alla barn och ungdomar enbart utgöras av vita svenska barn och ungdomar, så skulle Sverige vara det land i världen med den allra lägsta andelen fattiga barnhushåll överhuvudtaget. Det vill säga, Sverige skulle i så fall verkligen vara barnens paradis jorden (och vilket Sverige då i praktiken är just nu för alla vita barn). Idag är Sverige vidare det land i västvärlden där skillnaden i att vara fattig och inte fattig är som allra störst mellan majoritets- och minoritetsbarn och särskilt just mellan vita och icke-vita barn.

Att 2,5% av alla ”helvita helsvenska” barnhushåll är fattiga, är dessutom åtminstone för mig ”acceptabelt” i den meningen att denna procentsiffra nog motsvarar den ”normala” andelen marginaliserade och utslagna i vilken befolkning som helst (missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella, prostituerade o s v).

De astronomiska ekonomiskt-materiella skillnaderna mellan vita och icke-vita barnhushåll vad gäller att vara fattig eller ej innebär att risken är 1600% (sic! och OBS: ETTUSENSEXHUNDRA PROCENT) eller 16 (sic! och OBS: SEXTON GÅNGER) gånger högre för ett icke-vitt barn att växa upp som fattig än för ett vitt barn i dagens Sverige. Sådana astronomiska skillnader är närmast ofattbara att ta in, och inte minst då det gäller det land i världen som fortfarande är det mest jämlika och som uppvisar de allra minsta och lägsta klasskillnaderna överlag.

Två huvudorsaker till denna enorma och dessutom växande klyfta mellan vita och icke-vita barn som i realiteten innebär att barn växer upp i helt skilda och olika världar idag, och då inte bara p g a den fysisk-geografiska (ras)segregationen, handlar om att ha ett jobb eller ej respektive att äga sitt boende eller ej – d v s det handlar om en kombination av inkomst och förmögenhet: medan 85-90% av den majoritetssvenska befolkningen i arbetsför ålder förvärvsarbetar gör endast 55-65% det bland invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika, och medan 80-85% av alla majoritetssvenskar idag äger sitt boende gör endast 20-25% det bland invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika. Till detta ska läggas den skol- och utbildningsstatistik som visar att medan 85-90% av alla vita barn, ungdomar och unga vuxna klarar sig igenom skolans och utbildningsväsendets olika stadier så faller uppemot 40-50% av de icke-vita eleverna ifrån antingen i högstadiet, i gymnasiet eller på högskolan.

De astronomiska och skenande rasklyftorna som kännetecknar dagens Sverige bådar inte gott inför framtiden: det är en sak att vara fattig som vuxen trots allt, och inget säger heller att fattiga vuxna nödvändigtvis måste må sämre än de vuxna som inte är fattiga, d v s det går säkerligen att leva lycklig och nöjd och tillfredsställd som fattig icke-vit vuxen, men med barn och ungdomar är det som alla vet annorlunda: en kombination av klasshat och rashat kan tyvärr leda till alltför mycket (själv)destruktivitet även om jag är övertygad om att flertalet icke-vita barn och ungdomar utan tvivel kommer att kunna kanalisera sådana känslor på ett konstruktivt och produktivt sätt.