Sverige – bäst på jorden (i bokstävernas värld) vad gäller att bekämpa våld mot och diskriminering av minoriteter (men ej i siffrornas värld)

I senaste Social Progress Index som listar världens uppemot 200 länder utifrån en mängd olika mått som handlar om social hållbarhet, och där det framgår att Sverige är med på topp tio-listan utifrån samtliga mått utom två (där vi då ”bara” hamnar på plats 11 och plats 16, d v s i denna jämförelse framstår Sverige helt enkelt som världens mest socialt progressiva land, d v s vi är världens mest radikala socialliberala och socialdemokratiska land) samt ofta hamnar på medaljplats (vi är t ex 1:a i världen på rent vatten och sanitet, 3:a på vård och omsorg, 2:a på personlig säkerhet, 4:a på folkhälsa och på att må bra o s v, och vi är världens 6:e rikaste land per capita, d v s vi är idag extremt förmögna jämfört med alla andra länders befolkningar på jorden), så är Sverige bäst i världen på att bekämpa både våld mot och diskriminering av minoriteter.

11854049_10153111520795847_862144039_n

Än en gång (och för femtielfte gången i rad i en internationell jämförelse mellan olika länder) framstår Sverige som planetens och mänsklighetens mest antifascistiska och antirasistiska suveräna nationalstat i lagarnas, policytexternas och retorikens värld. Samtidigt är Sverige i statistikens och siffrornas värld det land i västvärlden som möjligen uppvisar flest högerextrema mord per invånare sedan 1990-talet och hatbrottsstatistiken är likaså proportionellt hög jämfört med andra länder (samtidigt som det ska understrykas att många länder inte är särskilt bra på att föra statistik över hatbrott). Sverige är vidare också det land i västvärlden där invånare med utomeuropeisk bakgrund har svårast att komma in på arbetsmarknaden och där samma invånare bor och lever mest segregerat, och i olika komparativa studier är Sverige det land i västvärlden där invånarna uppger att utseendeaspekter, språk, religion och andra minoritetsmarkörer betyder mer på exempelvis arbetsmarknaden än i andra länder.

Sedan ska det sägas att det naturligtvis inte är fel i sig att Sverige som stat har tagit på sig att vara världens och mänsklighetens ”benchmark”, avantgarde, ledstjärna och förebild på antifascism och antirasism. Samtidigt går det också att vända på det hela: om inte Sverige i praktiken har lyckats att åtgärda de klyftorna mellan majoritet och minoriteter trots jordens mest progressivt radikala samhällsbygge, vad krävs i så fall för att lyckas med det?