Om SD:s annonskampanj på Östermalm: än en gång gör sig (den högerextrema) historien påmind

Det faktum att SD har valt att köpa reklamplats på och mer eller mindre ”ta över” Östermalms torgs tunnelbanestation i Stockholm med sin antiromska populism och med sitt hybrisliknande skryt över att SD kommer att bli landets största parti i nästa val (och vilket Mauricio Rojas av en slump också hävdade i en ledarkrönika i SvD igår, d v s samma dag som SD:s nya antiromska annonskampanj inleddes) är symboliskt på många sätt.

11844052_510180889514_266900271_n

Östermalm är då (tillsammans med vissa Norrortstadsdelar) själva sinnebilden för den konservativa högborgerligheten i landet som alltid har röstat på Moderaterna ända sedan partiet bildades 1904 under det dåvarande namnet Allmänna valmansförbundet. Innan, under och efter den allmänna rösträttens och den parlamentariska demokratins införande på 1910- och 20-talen var Östermalm också något av ett centrum för de delar av den gamla svenska överklassen som vägrade att acceptera införandet av demokratin, och som också vid flera tillfällen både hotade med att beväpna sig och också beväpnade sig genom att organisera sig i olika paramilitära s k medborgargarden och frikårer, och varav Munckska kåren är den mest kända idag. En hel del ungdomar och unga vuxna från Östermalm valde också att delta som krigsfrivilliga i flera av de (kontra)revolutionskrig och inbördeskrig som ägde rum i det sönderfallande Tsar-Ryssland efter Första världskriget, och inte minst i Finland 1918.

På 1930- och 40-talen utmanades Moderaterna av det socialkonservativa och högerradikala utbrytarpartiet Sveriges nationella förbund (SNF), som länge hade fungerat som partiets fristående ungdomsorganisation men bröt med moderpartiet 1934 p g a just demokratifrågan. SNF fick med sig de delar av den konservativa högborgerligheten som forfarande vägrade att acceptera demokratin och vilka framför allt hyste ett formligt hat mot ”kulturradikalerna”, ”judebolsjevikerna” och ”såssarna” (d v s liberaler, kommunister och socialdemokrater). Även om SNF aldrig erhöll särskilt många röster i de allmänna valen på 1930- och 40-talen så var det just i flera valkretsar på Östermalm som partiet ibland kunde räkna in tvåsiffriga valresultat och därmed utmana Moderaterna. Det var också på Östermalm liksom i de stenrika Norrortstadsdelarna som SNF:s dagstidning Dagsposten huvudsakligen hade sina prenumeranter och läsare. Det var vidare också på Östermalms torg som ett mycket stort antal högerextrema möten och demonstrationer ägde rum under 1930- och 40-talen (delvis också p g a att dagens Sergels torg inte existerade i dess nuvarande form på den tiden).

Under efterkrigstiden och fram till 1990-talet fortsatte de fortfarande konservativa, högborgerliga och generellt mycket förmögna invånarna på Östermalm att rösta på Moderaterna, som alltsom oftast kunde erhålla egen majoritet i många av stadsdelens valkretsar i en tid när Moderaterna annars normalt bara var ett 15-18%-parti. Under första hälften av 1990-talet kom Moderaterna återigen att utmanas på Östermalm av greve Ian Wachtmeister och musikmogulen Bert Karlsson som i sann högerpopulistisk anda försökte mobilisera väljare över klassgränserna och därmed utmana det statistiska faktum att svenska folket traditionellt alltid har röstat efter klasstillhörighet. Medan Karlsson attraherade väljare från arbetarklassen och den lägre medelklassen så fick Wachtmeister med sig delar av den gamla konservativa borgerligheten, och återigen liksom på 1930- och 40-talen dök ett nytt parti upp i Östermalms valstatistik och utmanade Moderaternas dominans där, d v s Ny Demokrati (NyD).

Efter att NyD splittrades i fraktionsstrider och därefter åkte ut ur riksdagen har ett nytt parti sakta men säkert kommit att utmana Moderaterna och ”stjäla” deras konservativa väljare, nämligen just SD som både kan sägas inspireras av SNF (ideologiskt genom socialkonservatismen) och NyD (strategiskt genom högerpopulismen). SD:s kombination av socialkonservatism och högerpopulism har också gett resultat: partiet kan idag samla väljare från alla samhällsskikt, och i alla de val som genomfördes under ”supervalåret” 2014 kunde SD också hösta in en rätt så imponerande andel röster just på Östermalm såsom i Hedvig Eleonora och Oscars församlingar och i valkretsar som Centrala Valhallavägen och Östra Strandvägen där SD till mångas förvåning uppnådde uppemot 7%.

Sedan 2014 års riksdagsval är det ett faktum att Moderaterna har förlorat åtskilliga procentandelar till SD p g a att just de konservativa väljarna har börjat byta parti, och denna väljarflykt från Moderaterna till SD fortsätter i skrivande stund: Möjligen har nu SD t o m gått om Moderaterna i att vara landets näst största parti. Frågan är om SD:s nuvarande ledning själva är medvetna om symboliken i att välja Östermalms torgs tunnelbanestattion och stadsdelen Östermalm som platsen för sin senaste annonskampanj?