Angående Marika Formgrens GP-artikel och att svenska folket ”uppfostras” till att bli antirasister av eliten

Marika Formgrens ledare i dagens GP trendar just nu på Twitter (delvis p g a att SD:are är överrepresenterade på Twitter och sedan tidigare uppskattar Formgrens artiklar): http://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2790368-marika-formgren-stormakt-byggd-pa-sjalvhat-

Så klart kan jag inte hålla mig från att kommentera Formgrens artikel, då jag ju förfäktar ett likartat argument, dock utifrån en helt annan historisk analys och inte minst utifrån en helt annan politisk ståndpunkt och teoretisk bakgrund.
Formgren har absolut rätt i att det högutbildade (och höginkomsttagande) övre skiktet, d v s det s k etablissemanget och myndighets-Sverige, försöker att ”uppfostra” den stora massan av svenska folket till att vara och bli färgblinda antirasister. Detta konstaterande måste dock sättas i sitt sammanhang: tidigare hade nämligen samma elit och samma statsapparat ägnat all tid och all kraft åt att göra det omvända – från ca 1900-1960 ”hjärntvättades” i stället svenska folket till att bli rasmedvetet och fr a till att förstå att de var de renaste och ädlaste av alla vita, ja t o m mer värdefulla rent medicinskt-kroppsligen och genetiskt-estetiskt än t ex engelsmännen och tyskarna (typ – engelsmännen må ha haft kolonierna, och tyskarna må ha suttit på kulorna, men svenskarna hade kropparna).

Efter en övergångstid mellan ca 1965-75 var det fr a på 1980-talet, och än mer på 1990-talet, som den färgblinda antirasismen kom att bli svensk statsideologi och därmed ersätta den tidigare ”rasmedvetenheten”. Det är först fr o m då som de högutbildade svenskarna blir alltmer ”toleranta” i relation till ”folket” i övrigt (fram tills 1960-talet var det omvänt: d v s de högutbildade svenskarna var de som var mest rasistiska i attitydundersökningarnas värld), och det är först då som Sverige inför en lag mot etnisk diskriminering (1999) som verkligen gick i linje med FN:s konvention mot rasdiskriminering. På 2000-talet blir den färgblinda antirasismen om möjligt än mer radikal och militant, och det är först då som Sverige som första land i världen avskaffar rasbegreppet, och i 2010-talets attitydundersökningar är nu andelen SACO-svenskar (både ”SACO-barn” och ”SACO-vuxna”) som hyser starkt negativa attityder till invandring och invandrare nere på 1-2 procent.

Mitt fokus är m a o på hur de högutbildade svenskarna, som alltid ju av ”naturliga” skäl dominerar statsapparaten och myndighets-Sverige, har gått från att förespråka rasmedvetenhet till att förespråka antirasism på kort tid, och att denna förändring som helt enkelt handlar om ”68-revolutionen” förklarar i praktiken alla de paradoxer som vi lever med i dagens Sverige. En sådan paradox är att Formgren har helt rätt i att white flight- och white avoidance-trösklarna är lägre i Sverige än i andra västländer, och detta gäller särskilt SACO-svenskarna, d v s de högutbildade och höginkomsttagande majoritetssvenskarna är de som allra mest väljer att flytta från ett område när minoritetssvenskar upplevs bli alltför många där och som också undviker att flytta till områden som domineras av minoritetssvenskar.