Den osannolika men mycket svenska historien om när en 68-ledare, en kapitalist och en monark stöttade extremhögern

Galagos redaktör Johannes Klenell påminner om alla de som stöttade Ultima Thule och skinheadsubkulturen på 1990-talet, och vilka därmed har en direkt skuld till att SD idag är så stora, att Sverige utvecklades till världens centrum för vit makt-musik samt att Sverige kom att bli det land där flest människor proportionellt sett har misshandlats och mördats av nazister: den gamle 68-vänsterledaren Fryshusets Anders Carlberg, Stockholms arbetarekommun och Socialdemokraterna, f d kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, H.M. Konungen, musikmogulen Bert Karlsson samt alla de journalister, politiker, tjänstemän, kändisar och andra som genom åren gav sitt stöd åt Stockholms stads och Fryshusets skinheadprojekt:

http://www.etc.se/kultur-noje/sd-solkar-ner-ultima-thules-rykte-inte-tvartom

11822595_10153103246115847_843228757615061884_n

En gång i tiden ”råkade” jag komma över en namnlista över Carlbergs personliga nätverk, och som listade alla de som stöttade Fryshuset, Ultima Thule och skinheadprojektet (gissar att namnlistan finns i Expos arkiv idag liksom i Fryshusets arkiv, såvida inte Carlberg destruerade namnlistan innan han gick bort): tyvärr innehöll listan även ett antal personer som annars var och är vettiga i andra frågor – flera feminister och vänsterprofiler, sådana som engagerar sig i ungdomsfrågor och för marginaliserade grupper och t o m en judisk överlevande som under en period trodde på Carlberg och stöttade Fryshusets skinheadprojekt. Och det ska då påminnas om att på Fryshuset bildades bl a Vitt ariskt motstånd liksom vit makt-musikkoncernen Nordland.

Den tidsanda som låg bakom 1990-talets gullande med och stöd till extremhögern, och som nådde sin kulmen med Lars Norén-debaclet 1999 som slutade med flera mord och självmord, berodde till stora delar på vänsterns dominans inom både antirasismen och i relation till frågan om vad som ”egentligen” var nazism och rasism eller inte (vi bör komma ihåg att det var just under 1990-talet som den genommilitanta och ultraradikala svenska färgblinda antirasismen formulerades, och som ledde till att inget i Sverige till slut sågs som rasism): de är ju ändå ”våra grabbar och tjejer”, hette det gärna (d v s ”vanligt svennefolks ungar”), och det som arbetarklassen och fr a arbetarungdomen känner, tycker och gör är trots allt ”autentiskt” eller t o m ”sanningen”, tyckte många både marxister och ungdomskulturforskare (det s k cultural studies-tänket) vid denna tid (dessutom var det inne inom vissa feministkretsar att fascineras av ”autentiska” maskulina och fysiska män, vid denna tid).

Sedan ska det sägas att det också idag daltas med minoritetsungdomar och unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund som öppet uttrycker antisemitiska attityder och åsikter, men som ändå likt Ultima Thule på sin tid får spela (det handlar om ett antal mycket populära hip hop-artister och band) i public service-företagens program och kontrakteras och arrangeras för offentligt finansierade konserter och andra arrangemang som riktar sig mot rasism och s k intolerans.

One comment

  1. Pingback: ‘Rör inte vår turistnäring’, och andra kulturekonomiska bitar | utombordskomplexet