Socialdemokratins dilemma i högerpopulismens tid: att överbrygga den ”nya” icke-vita och den ”gamla” vita arbetarklassen

SvDs ledarskribent Ivar Arpi påminner idag om att ”inom LO-kollektivet har SD gått upp till 26 procent och S ned till 36 procent”: http://www.svd.se/s-ar-en-krympande-dvargelefant/av/ivar-arpi

Denna siffra härrör från maj månad i år – tyvärr är det nog så att SD:s andel har ökat än mer inom LO-gruppen nu i början av augusti, och att socialdemokraternas andel har minskat än mer. Arpi skriver vidare att ”det är också i utanförskapsområden som S fortfarande erövrar egen majoritet”, d v s i miljonprogramsområdena som domineras av invånare med utländsk bakgrund. Samtidigt har S tappat rejält i de gamla industri- och bruksorterna som domineras av majoritetssvenska invånare, och där partiet tidigare ofta utan problem kunde erhålla egen majoritet.

I hela Europa är det just denna utveckling som Arpi skriver om för svensk del, som är den hittills i det närmaste omöjliga ekvation som de stora socialdemokratiska partierna inte klarar av att lösa och få ihop: d v s att förena den ”nya” icke-vita arbetarklassen, som dessutom till stora delar står utanför den reguljära arbetsmarknaden (i egenskap av att vara ett slags trasproletariat eller ett prekariat), med den ”gamla” vita arbetarklassen, som generellt arbetar heltid och har fast anställning (eller åtminstone är väl inbäddad i det generella socialförsäkrings- och välfärdssystemet).

De faktorer som splittrar är just det faktum att många icke-vita arbetare står utanför den reguljära arbetsmarknaden och kanske egentligen mer utgör en underklass medan många vita arbetare upplever att de förstnämnda dumpar lönenivåerna genom att konkurrera med irreguljära medel samt hotar det socialförsäkrings- och välfärdssystem som hittills har inneburit en trygghet och ett skydd för de sistnämnda. Ovanpå detta hittas de postkoloniala raskonflikter och arvet efter den europeiska kolonialismen som aldrig har lösts ordentligt, och som därför fortsätter att reproduceras, och vilka resulterar i denna splittring av socialgrupp 3.

I våra nordiska grannländer och i flertalet västeuropeiska länder har redan högerpopulister och högerextremister erövrat majoriteten av den ”gamla” vita arbetarklassen, och de traditionella socialistiska partierna har där därför smält bort än mer än vad de svenska socialdemokraterna hittills har gjort. Mig veterligen finns det inget s k gott exempel just nu i Europa på hur ett socialistiskt parti har lyckats samla både den ”nya” icke-vita arbetarklassen och den ”gamla” vita arbetarklassen i ett och samma parti. Om inte den svenska socialdemokratin lyckas lösa denna ekvation tyder det mesta tyvärr på att SD kommer att fortsätta att öka sin procentandel än mer inom LO-kollektivet. även om jag ser det som omöjligt att SD någonsin kan bli större än S just i Sverige trots allt.

Sedan kan en undra hur länge miljonprogramsområdenas invånare kommer att fortsätta att rösta på socialdemokraterna när väljarna där inte erhåller den politiska representation som de borde göra statistiskt sett utifrån hur de röstar, och dessutom är tendensen att valdeltagandet tyvärr går ned i dessa områden från en nivå som redan är mycket låg. Det finns de som har påpekat att en av de stora demografiskt-matematiska orsakerna till att Europas högerpopulister och högerextremister idag kan erhålla så exceptionellt höga procentsiffror i val beror just på att majoritetsbefolkningen röstar i långt högre utsträckning än minoritetsgrupperna samt att många minoritetsinvånare inte har rösträtt alls i många länder.