Om Herman Lindqvists nya bok om den svenska kolonialismen och om debatten om Karl-Gustaf Hildebrand

I dagarna kommer den beryktade och ytterst produktive (och folkkäre) journalisten Herman Lindqvist ut med sin bok ”Våra kolonier: De vi hade och de som aldrig blev av” på Bonniers förlag, och som just behandlar det ämne som titeln anger.

11800131_10153101579490847_4640719503878680212_n11796172_10153101614325847_4767908150466792168_n11828689_10153101579485847_2611962761038810453_n

Lindqvist driver argumentet att Sverige i praktiken var ett kolonialimperium som alla andra nordvästeuropeiska stater, han har försökt att skriva den första sammanfattande boken som täcker alla de svenska försöken att tillskansa sig kolonier över haven från 1600-talets början och fram till 1800-talets slut vare sig de sedan lyckades eller ej, och på sitt sedvanliga dramatiska och smått pompösa sätt gör han ett stort nummer av den grymma och profitdrivna svenska inblandningen i slavhandeln och slaveriet.

En kan tycka vad en vill om Lindqvist och dennes ålderdomliga och högborgerliga (kläd)stil och högtravande och också ”proletärpopulistiska” språk men den här boken borde ha skrivits av en svensk forskare för länge sedan. Återigen är det journalistkåren som bidrar med något nytt i frågan om den svenska kolonialismen och den svenska rasismen – här tänker jag på namn som journalisterna Christian Catomeris och Maja Hagerman vilka båda har gjort pionjärinsatser som forskarvärlden sedan länge borde ha gjort.

Frågan om den svenska kolonialismen och de svenska kolonierna utanför Europa är idag, som alla vet, ett hett ämne i debatten men samtidigt saknas kunskap i frågan både hos den breda massan och bland många av de som försöker lyfta frågan i debatten (se t ex http://youtu.be/pdIDzs2orzU). Lindqvist har nu åtminstone åstadkommit en någorlunda lättillgänglig bok om det svenska kolonialimperiet även om hans bok gissningsvis innehåller ett antal faktafel och en måhända alltför stor myckenhet av märkliga anekdoter och smått bisarra personbeskrivningar (såsom uppgiften att Nya Sveriges berömde guvernör Johan Printz verkar ha haft en rejäl kroppshydda).

Sedan vill jag här erkänna att jag hjälpte Lindqvist och dennes dåvarande förlag Norstedts när Lindqvist i sin ”Min svenska historia” (2000) påstod att den kände poeten och professorn i ekonomisk historia Karl-Gustaf Hildebrand hade varit pro-nazist. Det märkliga är att Norstedts och även Expressens dåvarande kulturchef Leo Lagercrantz kontaktade mig och bad mig att kolla upp Hildebrands politiska bakgrund samtidigt som jag råkade befinna mig en meter från min dåvarande professor och huvudhandledare Staffan Rosén som var vän med Hildebrand och också medlem i samma herrklubb som denne (Rosén, som jag senare råkade i luven på, vilket resulterade i inalles fyra rättegångar, arbetar f ö idag vid Kungl. Hovstaterna, d v s för hovet och kungafamiljen).

Det visade sig att Hildebrand hade ett pro-nazistiskt förflutet som medlem i den då högerextrema studentföreningen Heimdal: likt många kristna i Sverige och i världen betraktade han under period Hitler som något av den nye Jesus, som skulle rädda det vita kristna västerlandet från dekadens, nedgång och förfall. Att han senare framåt krigsutbrottet, och fr a efter ”Rikskristallnatten” 1938, ändrade sig är samtidigt också ett faktum. I alla fall så hade Lindqvist trots allt delvis rätt i den hårda debatt som utbröt om Hildebrands eventuella pro-nazism, när denne f ö fortfarande var i livet (han avled först 2005). Detta var i varje fall vad jag fick fram:

Karl-Gustaf Hildebrand. Född 110425 i Stockholm av fil dr Karl Hildebrand, SNFs (Sveriges nationella förbund) förste ordförande 1915-16, och friherrinnan Elisabeth, född af Geijerstam. Fil lic i Uppsala 1937, fil dr och docent i historia i Uppsala 1946 och professor i ekonomisk historia i Uppsala 1959-77.

Utpekad som pronazist av Sven Stolpe redan 1933 (artikel i Svenska Pressen). Författare till ett flertal artiklar om nationalsocialismen och om det dåvarande världsläget i de kristna tidskrifterna Nu och Vår Lösen (Hildebrand var även dess redaktör 1938-40) under åren 1934-39. Budskapet var (i ett flertal artiklar från 1934-35) att nationalsocialismen var en ”samvetets reaktion” mot demokratin som också var kristendomens fiende, och en sund reaktion mot det moderna, demokratiska samhällets individualism, ansvarslöshet, brist på offervilja och förakt för plikter. Hildebrand ansåg då att nationalsocialismens idéer mycket väl kunde knyta an till kristna värderingar, då den var en reaktion mot samma sedesupplösande företeelser i det moderna, demokratiska samhället som också de kristna hade anledning att reagera mot. Kristendomen och nationalsocialismen kunde nämligen mycket väl samexistera sida vid sida, dock ej sammansmälta.

Medlem i Heimdal och dess styrelseledamot 1935-40 och talare i samband med den nyuppväckta högerextrema 30 november-ceremonin i Uppsala. Även medlem av antifackliga och antisocialistiska Föreningen Teknisk Samhällshjälp 1935. Prenumerant på tidningen Frankfurter Zeitung 1942 och registrerad för detta hos Allmänna säkerhetstjänsten.

Andra släktingar och Hildebrand:are som var engagerade i extremhögern:

? Hildebrand, dr, Martin Lutherstrasse 69, Berlin W30, Tyskland. Medlem i Svensk Opposition 1941.

Björn Hildebrand. Med lic i Stockholm 1936. Frivillig i Finland 1940 och 1941. Läkare vid Folke Bernadotte-detachementet i Tyskland 1945 (d v s de s k Vita bussarna). Chef för medicinska avdelningen på Svenska sjukhuset i Korea 1950-51 (d v s under Koreakriget). Praktiserande läkare i Stockholm efter 1945. Medlem i Svenska Nationalsocialistiska Partiet 1932 och i Nationalsocialistiska Arbetarepartiet 1935-37.