Den svenska välfärdsstaten – ett rasprojekt för att skydda och bevara den svenska vitheten

Soraya Post påminner i dagens DN Kultur om att ”Vi måste göra romernas lidande till en del av vår historia”: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vi-maste-gora-romernas-lidande-till-en-del-av-var-historia

Romerna var den enda svenska minoritet som av rasbiologiska skäl förhindrades att invandra till Sverige mellan 1914-54, och det var enbart p g a införandet av den nordiska passunionen som de finska romerna inte längre kunde förbjudas att invandra till landet. Romer och resande var också kraftigt överrepresenterade i statistiken över barn som tvångsomhändertogs, placerades på barnhem och i fosterhem och adopterades bort till i huvudsak majoritetssvenskar. Vidare tyder allt på att romer och resande också var överrepresenterade i steriliseringsstatistiken.

Den svenska staten utsatte under 1900-talet romer och resande för det som kallas negativ rashygien, d v s att med olika biopolitiska metoder och interventioner, ofta av tvångskaraktär, förhindra s k ”mindervärdiga” befolkningsgrupper att ”föröka” sig genom invandringsstopp, tvångsaborter och tvångssteriliseringar samt genom tvångsomhändertaganden och tvångsadoptioner av barn. Samtidigt uppmuntrades den s k ”mervärdiga” befolkningsgruppen, d v s majoritetssvenskarna, att ”föröka” sig genom en rad olika sociala välfärdsinsatser såsom införandet och utvecklandet av mödravård, barnbidrag, daghem, föräldraledighet, fyraårskontroller o s v, och som med en samlad beteckning brukar kallas positiv rashygien.

Den socialistiska svenska välfärdsstaten hade sannolikt aldrig utvecklats till världens mest utvecklade och avancerade välfärdsstat utan det rastänkande och den rasforskning som underbyggde den, och som just drev på både de radikala negativa rashygienska interventionerna och de radikala positiva rashygienska reformerna. Det svenska rastänkandets underliggande agenda var att till varje pris undvika det som då kallades ”rasblandning” mellan majoritetssvenskar och minoritetsgrupperna, att så gott det gick hålla nere minoritetsgruppernas befolkningstal och att samtidigt på alla tillgängliga medel öka majoritetssvenskarnas befolkningstal.

Ända in på 1960-talet kämpade den dåvarande svenska staten och det dåvarande svenska etablissemanget mot all form av s k ”rasblandning” i samband med de sista två stora svenska rasdebatterna som just handlade om de svenska romerna, d v s den s k ”Z-frågan”, och om den internationella adoptionen av icke-vita barn från kolonierna som just hade påbörjats då, d v s den s k ”adoptionsfrågan”. Här följer några citat ur högen från 1960-talets hårda och hätska adoptionsdebatt, som då egentligen var en rasdebatt, och där ”hjälp på plats”-argumentet användes tillsammans med just det rasbiologiska motståndet mot ”rasblandning”:

Socialstyrelsens generaldirektör Ernst Bexelius rekommendation till justitieministern 1960:
Beträffande… barn som kommer från exotiska länder eller som eljest… på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska, ligger förhållandena annorlunda till… Det är… styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här. De måste nämligen antas få mycket stora svårigheter att anpassa sig i vårt land…Vid överläggningar i detta ämne mellan styrelsen och de nordiska grannländernas barnavårdsmyndigheter har enighet rått om att man bör avråda från en dylik omplacering av barn i främmande miljö. Vid förhandlingar… med den internationella organisationen International Social Service i Genève… har styrelsen erfarit att av nyss berörda skäl denna organisation icke anser sig vilja medverka till överflyttningar av exempelvis marockanska eller koreanska barn till Sverige. Enligt vad styrelsen även har sig bekant har en liknande ståndpunkt intagits av den svenska organisationen Rädda Barnen.

Medicinalstyrelsen 1961:
…Erfarenheter talar för att förflyttningar av barn till främmande länder och miljöer… ej sällan leder till påtagliga personlighetspsykologiska och sociala svårigheter… Det synes därför vara lämpligare att hjälparbetet för nödlidande barn ordnas så att de får nödig hjälp i egen miljö och att förflyttning av barnen till främmande miljöer och kulturer så vitt möjligt undvikes… Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligga… icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper.

Överläkare Torsten Thysell vid barnpsykologiska kliniken, Centrallasarettet i Karlstad 1962:
En annan sak är att korsning mellan två raser, som befinner sig på olika kulturnivå, ej ter sig önskvärd ur den mera högstående rasens synpunkt.

Noteras bör att Medicinalstyrelsen ansvarade för och hanterade invandringsärendena ända fram till 1976, d v s den svenska läkarkåren och medicinarna som också hade dominerat den svenska rasforskningen, och så sent som 1967 kunde genetikprofessorn Karl Gustav Löning vid Stockholms högskola säga i TV, på frågan om hur utlandsadoptionerna skulle påverka den svenska arvsmassan: ”Vi vet för lite idag om riskerna”.

Sedan är det naturligtvis en helt annan sak att utan den socialistiska svenska välfärdsstaten, som nådde sin kulmen på 1970- och 80-talen, så hade vare sig den majoritetssvenska arbetarklassen eller de majoritetssvenska kvinnorna aldrig uppnått den jämlikhet och jämställdhet som de till slut kom att åtnjuta. Historien om den svenska välfärdsstaten (och dess uppgång och fall) är m a o långt mer komplex än vad vi nog föreställer oss idag.