Ny studie om adopterade utmanar både vänsterns och högerns syn på social klassreproduktion

En ny amerikansk registerstudie baserad på samtliga adopterade födda i Sverige på 1950-, 60- och 70-talen OCH deras biologiska föräldrar OCH deras adoptivföräldrar OCH deras biologiska syskon OCH deras adoptivsyskon (d v s biologiska barn till adoptivföräldrarna) visar med all önskvärd tydlighet att materiell välgång (d v s rikedom) förvärvas via klass och miljö, d v s ej via genetik och arv: http://www.theatlantic.com/business/archive/2015/07/rich-people-raise-kids-family-wealth/399809/?utm_source=SFFB

Studien inbegriper 100 000-tals ”informanter” (OBS: sådana här enorma ”totalstudier” på ett helt befolkningssegment kan bara göras i Sverige och i ett fåtal andra länder på jorden som har ett befolkningsregister och ett folkbokföringssystem baserat på unika personnummer), och denna epidemiologiska populationsstudie, som det heter, bevisar m a o att medel- och överklassen (för att förenkla det) reproducerar sig själv i huvudsak genom överföring av kapital och egendom (”richer parents gift their children with more money and less debt”), och slår därmed hål på både den socialistiska myten som säger att skatte- och omfördelningspolitik och välfärdstransfereringar kan bryta upp klassamhället och skapa social mobilitet liksom den liberala myten som säger att materiell rikedom enkom beror på den enskilde individens färdigheter, flit och framgångar.

Just sådana här register- och populationsstudier baserade på adopterade är f ö för mig bland de mest vetenskapliga studier som går att göra överhuvudtaget (bredvid motsvarande studier baserade på tvillingar): särskilt är denna typ av forskning mer än någon annan väl skickad att undersöka både korrelationer och utfall som rör stora samhälleliga kategorier som klass, ras och kön, liksom ålder och region, och naturligtvis då vad som är arv och vad som är miljö.

Sedan ska det tilläggas att det även finns sådana här omfattande registerstudier baserade på samtliga adopterade i Sverige som är utlandsfödda, och som tyvärr har visat att särskilt icke-vita adopterade med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika, men också i Östeuropa, ”utsätts” för en massiv deklasseringsprocess som vuxna jämfört med både deras (vita svenska) adoptivföräldrar och deras (vita svenska) adoptivsyskon (d v s biologiska barn till adoptivföräldrarna) liksom de (vita svenska) generationskamrater från samma sociala bakgrund som de växte upp med (generellt ”socialgrupp ett:are”, för att förenkla).

Dessa populationsstudier om de utlandsadopterade har i stället resulterat i hypotesen att låg IQ och genetiska ”Tredje världen-defekter” parat med preadoptionsfaktorer i ursprungsländerna (undernäring, modersdeprivation, ”Tredje världen”-mat o s v) sammantaget kan förklara de vuxna utlandsadopterades deklassering och kollektiva (och fatala) misslyckande att kunna reproducera sina adoptivföräldrars sociala position och klasstatus (som då generellt handlar om SACO-gruppen, d v s de ”fina familjerna” och det övre skiktet i landet).

I stället har jag argumenterat för att de epidemiologiska registerstudierna om landets alla utlandsadopterade snarare bör jämföras komparativt med och sättas i relation till just motsvarande studier om landets alla (vita) svenskadopterade, som just (be)visar att den svenska under- och arbetarklassens barn (i huvudsak härrör de svenskadopterade biologiskt-genetiskt från LO-kollektivet och de lägre skikten i landet) i de flesta fall och utan problem kan reproducera sina adoptivföräldrars klasstatus, och vilket då uppenbarligen de utlandsadopterade inte ”klarar av”, vilka generellt har samma biologisk-genetiska bakgrund som de svenskadopterade i sina ursprungsländer i Afrika, Asien och Latinamerika (d v s de utlandsadopterade härrör fr a från den postkoloniala världens under- och arbetarklass till skillnad från många invandrare som snarare var medel- och överklass i hemländerna) trots att de har adopterats av och hamnat och växt upp i adoptivfamiljer med likartad klassbakgrund (generellt TCOs övre skikt och SACO-kollektivet).

Det som då skiljer svenskadopterade och utlandsadopterade åt är då den kategori som i alla fall jag föredrar att kalla ras, d v s påtagliga och tydliga visuella kroppsskillnader och utseendemarkörer, och det är för mig i huvudsak ras som just förklarar varför de utlandsadopterade ”misslyckas” så kapitalt med att stanna kvar i de övre skikten i det svenska samhället som vuxna då just det övre skiktet i Sverige är extremt homogent, d v s vitt.

Denna mina egen tolkning av dessa registerstudier om både svensk- och utlandsadopterade betyder då inte att Sveriges alla SACO-människor och ”socialgrupp ett:are” skulle vara rasister rakt av jämfört med den stora massan av ”svensssonsvennesvennar” – snarare handlar det om ett mycket komplext orsakssamband som både indikerar hur verksam kategorin ras faktiskt är än idag i Sverige särskilt i kombination med en högre klasstatus och pekar mot sådana mer ”självklara” förklaringsmodeller som brist på icke-vita förebilder inom den svenska eliten samt en närmast biologisk nätverksrekrytering och kanske fr a en biologiskt-genetiskt blodsbaserad gemenskap som särskilt den svenska SACO-gruppen nog kännetecknas av i en långt större utsträckning än ”LO-svenskarna”.