Om den svenska ”gulinghumorn” igen: älskad av både majoritet och minoritet

Danjel Nam​ ger svar på tal i dagens DN Kultur ”Jag tror att de flesta läsare förstod precis vilka bilder jag syftade på.”DN 29:7 2015

Detta med anledning av att den liberala ledarskribenten Sakine Madon mer eller mindre sågade Danjels artikel från igår (http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vad-skrattar-folk-egentligen-at) på Twitter, och bl a indirekt menade att även hon är asiat i egenskap av att vara kurd med bakgrund i Turkiet, och inte känner sig särskilt drabbad av några rasstereotyper eller någon rashumor. Samma argument har f ö David Lindén, en annan liberal ledarskribent, använt sig av (se http://davidlinden.blogspot.se/2015/06/stackars-hubinette.html).

Tyvärr är ”gulinghumorn” numera minst lika älskad och utbredd bland minoritetssvenskar som bland majoritetssvenskar: i praktiken samtliga svenska kändiskomiker med minoritets- och utomeuropeisk bakgrund använder sig av den i lika stor utsträckning som majoritetssvenska komiker (se t ex https://www.youtube.com/watch?v=mus4JbI-ees)

Den som ”införde” den samtida svenska ”gulinghumorn” och ”uppdaterade” den var f ö, förutom de så älskade och hyllade vita grabbarna i Killinggänget, den framlidne komikern Lasse Lindroth, Sveriges första kändiskomiker med utomeuropeisk bakgrund, som var adopterad från Iran.

Även om det måhända är etiskt och politiskt känsligt eller rentav förkastligt att påpeka att svenskar med bakgrund i Afrika, Mellanöstern och Latinamerika också ägnar sig åt ”gulinghumor” på samma sätt som vita svenska gör, så måste det någon gång sägas. Sedan är det en annan sak att försöka utröna hur det har kunnat bli så inklusive vilken position asiater egentligen tilldelas både i de icke-vita förorterna och i minoritets-Sverige i stort.

Eftersom jag själv under de senaste tio åren i stort sett helt har bott i, rört mig i och verkat och arbetat i icke-vita förorter och i minoritetssammanhang, så kan jag tyvärr intyga att även jag regelbundet råkar ut för glåpord, hån och ”skojiga” skämt som emanerar från minoritetssvenskar av alla de slag  – det kan handla om allt från afrosvenska män, ”andragenerations”-tjejer med bakgrund i Mellanöstern eller latinos som ropar ”tjing tjong” eller liknande rasifierande interjektioner, försöker tala ”låstasasiatiska”, skrattar och pekar eller utför specifika kroppsrörelser och ansiktsmimikövningar som antyder ”asiatiskhet” (ett visst sätt att hälsa på, ett visst ansiktsuttryck inklusive ”dra i ögonen”-gesten o s v).

Kanske ses asiater som särskilt privilegierade då de utan tvivel är den utomeuropeiska minoritet som statistiskt-demografiskt står närmast majoritetssvenskarna på grund av och via adoptioner och intimrelationer? Och kanske ses asiatiska män som mer ”löjliga” än män med bakgrund i Afrika, Mellanöstern och Latinamerika, och kanske ses asiatiska kvinnor som mer ”lösaktiga” än kvinnor med bakgrund i Afrika, Mellanöstern och Latinamerika? Och kanske uppfattar många i Sverige med utomeuropeisk bakgrund att deras ursprungs- och hemländer ”invaderas” av asiater och kanske särskilt av asiatiska företag precis som många svenskar och västerlänningar kan uppleva, och därför känner de ett behov av att ”slå tillbaka” med rashumor och rasstereotyper som ”vapen”?

Och slutligen, för alla som undrar vad ”gulinghumor” egentligen är, då det ju är ett nytt ord i nutidssvenskan som ytterst få fortfarande använder, men som allt oftare numera dyker upp i skrift, även i tryckt form – se gärna http://www.tobiashubinette.se/gulinghumor_2.pdf