Samtal om jämlikhetsdatafrågan och den svenska debatten om jämlikhetsdata

Jag samtalar idag om jämlikhetsdatafrågan på Pride House i Kulturhuset i Stockholm tillsammans med Ulrika Westerlund från RFSL och Christine Bylund från STIL med fokus på diskrimineringsgrunderna sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck, funktionsnedsättning och tillgänglighet samt ras, etnicitet, religion och språk (inklusive de fem nationella minoriteterna): https://www.facebook.com/events/684755454992080

Jag är medveten om att jag fortfarande är en av mycket få i landet som aktivt förespråkar införandet av jämlikhetsdata i Sverige (för den som vill veta mer om frågan, se min rapport om metoden: http://unescolucs.se/project/jamlikhetsdata-i-botkyrka-kommun) och på senare tid har jag åkt på rejält med ”stryk” (som det heter) i den offentliga debatten om jämlikhetsdata i relation till rasbegreppet från både vänster- och högerhåll.

De argument som dominerar från vänster handlar om att det redan räcker gott och väl med den statistik och de kategorier som SCB förser oss med (utifrån uppdelningar som svensk bakgrund kontra utländsk bakgrund, d v s i praktiken den klassiska ”svenskar och invandrare”-uppdelningen), att i praktiken all form av statistik riskerar att både stigmatisera och registrera minoriteterna ”i en tid då fascismen och rasismen växer lavinartat” samt att all antagonism och alla konflikter i samhället ändå i slutänden handlar om klass, d v s om motsättningen arbete-kapital, och inget annat.

Huvudargumentet från höger är att det helt enkelt är ”fel att dela upp så”, d v s att det är förkastligt att tänka i ras, etnicitet, religion och språk (samtidigt som det är helt okej att tänka i kön och klass). Argumenten från höger liknar annars till allra största delen de som kommer från vänster: i båda fallen handlar det om ett stenhårt och stolt försvar för ett Sverige som avskaffat rasbegreppet, som offentligt tar avstånd ifrån och fördömer framtagandet av all statistik om ras, etnicitet, religion och språk (samtidigt som Sverige sannolikt är bäst i världen på statistik om kön och klass liksom om ålder, region o s v) och som rör sig mot en framtid där den offentliga statistiken om minoriteterna blir allt mindre diversifierad för att just inte, som det heter, stigmatisera invandrarna och minoriteterna, ”i en tid när SD växer explosionsartat”. I båda fallen sägs det m a o handla om en antifascistisk och antirasistisk omsorg om minoriteterna, det handlar s a s om att till varje pris skydda dem från de ”onda krafter” som vill göra dem illa eller t o m vill ”förinta” dem.

På vänstersidan hittas fr a företrädare från Antirasistiska akademin samt marxistiska antirasistiska forskare och aktivister, och på högersidan hittas fr a företrädare från Timbro samt liberala antirasistiska forskare och aktivister. Det är t ex betecknande att socialisten Marie Demker och liberalen Andreas Johansson Heinö tillsammans har argumenterat för att vi behöver mindre statistik om invandrarna och minoriteterna för att inte stigmatisera och marginalisera dem ytterligare ”i en tid när fascismen och rasismen växer”.

Tyvärr övertygad om, utifrån hur debatten om jämlikhetsdata ser ut,  att om det är någon suverän statsbildning i världen som blir den sista att införa jämlikhetsdata som en del i samhällsbygget så är det Sverige: världens mest militant, ultraortodoxt och ultraradikalt antifascistiska och antirasistiska nation både i mänsklighetens och i planetens historia.