Om Svenska kyrkans rasutredningar och ”arierbevis”

Christoph Anderson skriver i Sydsvenskan om att vissa kvinnor alltid har attraherats av unga män med ett mycket stort våldskapital, ja helt enkelt män som har dödat många människor, och att dåtidens svenskor som drogs till SS-män (vilka dessutom oftast såg mycket bra ut då de valdes ut och sållades utifrån specifika kroppsmått, som idag väl skulle kunna kallas fotomodellsutseenden av skandinavisk typ) kan jämföras med dagens svenskor som dras till de IS-frivilliga: http://www.sydsvenskan.se/k…/svenskorna-som-gifte-sig-med-ss

Jag har själv gått igenom åtskilliga sådana här släktutredningar var syfte var att utreda om en kvinna var ”helvit”, ”arisk” och av ”nordisk ras” flera generationer bakåt inför ett eventuellt giftermål med en SS-man eller överhuvudtaget med en majoritetstysk man (för SS-medlemmar gick kravet att vara rasbiologiskt ”helvit” ända tillbaks till år 1750). Om en kvinna befanns ha något slags icke-vitt blod i sig så tilläts hon helt enkelt inte gifta sig med en majoritetstysk man.

Mindre känt är nog Svenska kyrkans roll i dessa genealogiska rasutredningar mot bakgrund av det faktum att under första hälften av 1900-talet var äktenskap mellan svenskar och tyskar mycket vanliga i alla samhällsskikt, inte minst i de övre skikten, då Tyskland i praktiken intog samma ledande roll som USA idag har för Sverige och svenskarna. Svenska kyrkan liksom myndighets-Sverige i övrigt och åtskilliga företag inom den privata sektorn och det svenska näringslivet (vilka valde att sparka sina svensk-judiska anställda) anpassade sig snabbt till de tyska raslagarna och den rasbiologiska arieseringspolitik som kännetecknade denna, så även Svenska kyrkan som på regeringens och svenska UD:s uttryckliga order var skyldigt att tillämpa de tyska Nürnberglagarna för att hantera äktenskapsärenden som syftade till att förhindra ”rasskändning”, d v s äktenskap och egentligen alla former av intimrelationer mellan vita och de som på den tiden sågs som icke-vita, d v s fr a judar men också romer, och naturligtvis också afrikaner och asiater, för att förhindra att blandade barn kom till världen (och vilka, om de väl kom till världen, generellt steriliserades i Nazi-Tyskland).

Därför utförde Svenska kyrkans tjänstemän tiotusentals genealogiska rasutredningar mellan 1933 och ända in till krigsslutet, och skrev ut så kallade arierförsäkran-bevis på löpande band (enbart Uppsala utfärdade över 1000 s k ”arierbevis” som det hette i folkmun mellan 1933-44) då UD hade ålagt kyrkan att ”tysk medborgare av tysk eller närbesläktad ras må ej ingå äktenskap med person av judisk ras”, och vilka var tekniskt möjliga att utföra just då Sverige kunde ståta med världens äldsta folkbokföringssystem och att ras liksom religion var en kategori som hade införts i den svenska folkbokföringen under andra hälften av 1800-talet. Från 1935 antecknades även raskategorin ”jude” i alla dess varianter ned till kvartsnivå (”heljude”, ”halvjude” och ”kvartsjude”) mer tydligare i den svenska folkbokföringen för att gå Nazi-Tyskland till mötes. Även alla de tiotusentals svenskar som bodde och arbetade i Nazi-Tyskland innan och under kriget behövde dessutom s k arierbevis med standardformuleringen ”härmed försäkrar jag på heder och samvete, att såvitt mig bekant, ingen av mina far- eller morföräldrar tillhört den judiska rasen” för att överhuvudtaget kunna få en anställning i landet.